Eli Göndör

Fördomar om islam i Almedalen

Foto: Stock.xchng Foto: Stock.xchng

Frågan om vad det är som egentligen bidrar till fördomar i allmänhet och fördomar om muslimer i synnerhet råder det olika uppfattningar om. I senaste numret av Axess ger  professor Pieter Bavelander och docent Jonas otterbeck en överblick av fenomenet under rubriken ”Sådan är islamofobin". Artikeln resonerar bland annat kring hur det går att mäta fientlighet mot muslimer och vad de undersökningar som har gjorts har gett för resultat. Bland annat konstaterar Bevalander och Otterbeck att fientlighet mot muslimer förekommer. Dock  hävdar de samtidigit att, trots den negativa uppmärksamhet som muslimer och islam ofta utsätts för, så har inte fler människor blivit mer negativa gentemot muslimer. Detta förminskar naturligtvis inte de fördomar och den diskriminering som förekommer. Men det finns ingen märkbar skillnad i fördomar mot muslimer, var sig starkare eller svagare, än vad som förekommer gentemot andra grupper.

 I sin avhandling "När islam blev svenskt" som Johan Cato presenterat i Almedalen idag visar han hur det sker en svängning i svensk politik i förhållande till muslimer år 1989. Från att tidigare bara ha diskuterat muslimer förhållande till religiösa frågor så som religiös slakt, börjas det allt oftare talas om muslimer som en mer eller mindre sammanhållen grupp, där etniska eller nationella skillnader samlas under kategorin ”muslimer”. Så småningom delas den homogena gruppen in i två kategorier där islamister anses vara ett problem medan muslimer godkänns som integrationsvilliga.

 Frågan blir därmed vad som egentligen är hönan och vad som är ägget? Är det så att politiker påverkas av fördomar som de sedan för vidare genom sin politik eller är det tvärt om. Det har visat sig vid mer än ett tillfälle att svensk politik över hela linjen principiellt godtagit representativitetspolitiken för att därigenom hantera minoriteter. För att kunna bedriva den sortens politik måste det finnas en föreställning om en homogen grupp bestående av människor som alla tycker mer eller mindre lika i de flesta politiska frågorna. Representativitetspolitiken förutsätter dessutom att människor tillhörande en viss grupp hellre röstar på andra människor från samma grupp än någon från en annan grupp med bra idéer om exempelvis skattepolitik eller försvarspolitik. Det i sig innebär att individer i den tänkta gruppen reduceras till att inte kunna se bortom den religiösa eller etniska tillhörigheten och istället skapa allianser utifrån idéer. Därmed är det inte svårt att se hur representativitetspolitiken egentligen skapar kollektiv som inte finns. Vad det får för konsekvenser för fördomars framväxt om exempelvis islam är svårt att säga. Att det dock är långt ifrån oproblematiskt bör vara uppenbart för var och en. Inte minst för politiker med svulstiga anspråk om att bekämpa fördomar.

 
 
 

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln