Eli Göndör

Ondska är också religiöst

Foto: Stock.xchng Foto: Stock.xchng

I mitt tidigare inlägg diskuterade jag orsakerna bakom de gruppvåldtäkter som Ivar Arpi skrev om i sin ledartext i SvD. Mitt inlägg ledde till en del kommentarer som jag genom detta inlägg svarar på.

 Min uppfattning är att människors religiösa eller etniska tillhörighet inte säger något om hur de tänker eller kan tänkas bete sig. Dessutom hävdar jag att det inte är min sak att avgöra huruvida en person är religiös eller ej. Det finns mängder av uttryck för ond religiositet som i princip måste ses som lika religiösa som goda uttryck för religiositet. En människa som påstår sig vara religiös är det, även om dennes utövning av religionen inte överensstämmer med en annan persons uppfattning om hur religionen bör utövas. Således är en muslim som spränger sig i luften eller tycker att kvinnor och homosexuella är lägre stående människor, naturligtvis religiös om denne gör anspråk på att vara det. Det gäller även för judiska bosättare som anser att religionen bäst utövas genom att trakassera palestinier och förstöra deras egendomar, eller kristna som lever med en föreställning om att Gud är vit och att svarta människor därför är underlägsna och kan behandlas därefter.

Få människor skulle å andra sidan ifrågasätta att en jude med tinninglockar, glasögon och hatt som försjunken i sina dammiga böcker predikar profetisk moral och etik, är religiös. Inte heller skulle någon ifrågasätta en muslims religiositet om den exempelvis uttrycktes genom sufisk mystik, bön eller danser. Dessutom accepteras gärna kristen religiositet om den ligger inom ramen för en gängse föreställning om fromhet.

Oavsett om religionsutövning förstås av andra som god eller ond, är den religiös om utövaren ser sig som religiös. Inte i något fall säger det dock något om religionen i sig. Religion är nämligen passiv och blir därför alltid resultatet av dess utövare.

 Onda personer kan använda religion för att legitimera sin ondska. Likväl finner goda människor i religion en väg till att manifestera sin godhet. Det säger dock mer om religionsutövaren än vad det säger om religionen som utövas.

 Diskvalificering av religiösa anspråk för att det inte stämmer överens med den egna bilden av vad religiositet bör vara, eller påtala att just negativ eller ond religionsutövning skulle vara normerande för alla som på något vis anknyter till en viss religion, är inget annat än fördomsfullt och trångsynt.

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln