Eli Göndör

Lämna identiteten till individen

Foto:Stock.xchng Foto:Stock.xchng

DN-debatt 21 juli 2013 ifrågasätter Andreas Johansson Heinö och Marie Demker kategorisering i den offentliga statistiken av svenska medborgare i invandrare och andra. Välargumenterat förklarar de dels kategoriseringens bakgrund och dilemma, dels dess nackdelar.

 Alternativet de förespråkar, ”är att vi bestämmer oss för att svensk politik ska baseras på en statistik som helt bortser från kollektiva identiteter och lämnar inkludering i den etniska/religiösa/kulturella sfären till individens eget val, bortom det offentligas horisont.”

 Ingen skulle rimligtvis ifrågasätta det sympatiska i att låta var och en själv bestämma tillhörighet eller identitet. Men frågan är dels varför överhuvudtaget kategoriseringar eller kollektiviseringar förekommer och huruvida förändringar i vår värld har lett till att tidigare uppfattningar, om hur världen bättre bör förstås, inte längre är relevanta.

 För politiker är det nödvändigt att kunna bevisa de politiska åtgärdernas betydelse. För att överhuvudtaget kunna argumentera för politiska åtgärder måste det finnas en förståelse för hur samhället fungerar som dessutom visar att politiska åtgärder kan lösa vissa problem. Några kollektiv där människor har gemensamma karaktärsdrag och gemensamma intressen blir naturligtvis lättare göra anspråk på att förstå än ett samhälle bestående av egensinniga individer som dessutom kanske helst av allt vill bli lämnade i fred. Resultatet av detta är bland annat en olycklig symbios mellan politik och forskning. Länge har forskningen inom humaniora, framför allt sociologi, i både USA och Europa dominerats av teorier som hävdar att individens möjligheter och ansvar i allt väsentligt är begränsat till förmån för olika kollektiv och strukturer. I teorier som Youngs strukturella förtryck, Foucault maktteori, intersektionalitet eller olika genusteorier återkommer samma princip: Individens möjligheter är begränsade i förhållande till kollektiv och strukturer. Idén tilltalar sannolikt alla politiker eller politiska system med ambitionen att tillrättalägga tillvaron med hjälp av politiska åtgärder. Konsekvensen i demokratiska system har bland annat blivit en utveckling av identitets- eller representativitetspolitik. Ty om individen är sekundär i förhållande till kollektiv och strukturer så räcker det med en representant för kollektivet, som talar för hela kollektivets behov. Det har funnits tillfällen i historien där representativitetspolitiken möjliggjort demokratisk utveckling. Dessa tillfällen är dock knutna till epoker med lägre allmänbildning där grupper av människor behövde någon som kämpade för deras rätt att göra sig hörda. I ett samhälle där kunskapsnivån är hög väljer också de flesta sannolikt att själva föra sin talan.

 Allt vanligare blir litteratur som ifrågasätter tidigare förståelse av samhället. Gerd Baumann förespråkar precis som Heinö och Demker att släppa behovet av identifiering. Han menar att det multikulturella samhället framgång är beroende av människors möjlighet att själva välja identifikation, istället för att tillskrivas identiteter. De som vanligtvis ägnar sig åt att tillskriva andra identiteter gör det dessutom oftast för att därigenom förtydliga konturerna i sin egen identitet. Journalisten Kenan Malik har beskrivit hur brittisk identitetspolitik helt enkel skapat kollektiv som inte tidigare existerat.

 Alain Touriane som jag lutat mig mot genom hela min avhandling hävdar att samhällen och kollektiv inte längre är relevanta utgångspunkter för att förstå vår värld. Enligt honom krävs en ny ingång till problemet. Touraine ser ett samhälle som avseende allt fast är tömt på sitt innehåll. Familjen är splittrad. Det fasta arbetet existerar inte längre. Kvarterets lokala trygghet har snarare blivit en del av en otrygg värld.

 Rörligheten och individen är det som Touraine anser att vi istället bör fokusera på. Människor är i dag enligt honom mer medvetna, fullständiga och sammansatta entiteter än tidigare. Politiska åsikter, sexuell läggning, etnicitet och religion har blivit allt viktigare offentliga identitetsmarkörer än vad de tidigare varit. Bland de olika alternativen väljer människor vad som är bäst gångbart vid varje givet tillfälle och undviker gärna att placeras i kollektiv, eller tillskrivas egenskaper av andra på grund av etnicitet eller religion.

 Konsekvensen är starkare individer och därmed sämre förutsättningar för att skapa kollektiv och ännu sämre förutsättningar att utifrån kollektiv som bara finns på ett papper, vidta politiska åtgärder. Världen ser inte ut som den gjorde för 50 år sedan. Därför kan inte heller politiska åtgärder vidtas som för 50 år sedan. Vägen till förändrad förståelse är lång. Men ett första steg är definitivt att lyssna till Heinö och Demker och låta människor välja identifikation istället för att tillskriva individer kollektiv och egenskaper de själva varken valt eller identifierar sig med.
 

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln