Eli Göndör

I huvudet på al-Qaida

I SvD 9 augusti diskuterar Ivar Arpi kriget mot islamistisk terror och konstaterar att det enligt en ny FN-rapport fortfarande är al-Qaida som utgör ett hot.  Den islamistiska terrorn är således fortfarande både tillräckligt aktiv och effektiv för att nyligen ha tvingat USA att stänga 22 ambassader i Mellanöstern och Nordafrika.

För närvarande existerar en mängd islamisitiska rörelser och partier vars målsättning, finansiering och sammansättning är oklara. Exempel på en sådan rörelse är Mokhtar Belmokhtars (1972–2013) grupp med det passande namnet al-Mua'qi'oon Biddam, ”De som undertecknar med blod” vilken utförde attacken i mitten på januari 2013 mot gasanläggning In Amenas i östra Algeriet där 37 människor dödades.

Frågan är hur den islamistiska ideologi är formulerad som ligger till grund för al-Qaida-inspirerad terror.

Skillnaden mellan olika islamistiska förhållningssätt förtydligas av Oliver Roy i boken Globalised Islam the Search for a New Ummah.  Där utvecklar han begreppet militant neofundamentalism för att dels tydliggöra motiven hos dem som menar sig vara goda muslimer genom att spränga sig själva och andra i luften, dels för att skilja dem från andra islamister. 

 Den grundläggande skillnaden mellan islamister och neofundamentalister är enligt Roy att neofundamentalister opponerar sig mot koncept som demokrati, mänskliga rättigheter och frihet medan islamister försöker bevisa hur allt detta kan uppnås genom islam. Neofundamentalister vägrar uttrycka sig i termer som har sitt ursprung i väst.  Ideologin motsätter sig nationalstaten för att istället engagera sig i föreställningen om en universell muslimsk gemenskap grundad på sharia.

 För neofundamentalister blir därmed globaliseringen mer en möjlighet än ett hinder. Problemet är enligt Roy att idén saknar kultur, territorium, och ekonomi som kan göra det till ett fungerande samhälle. Därmed blir neofundamentalismen en fantasi, en flykt från ett politiskt dödläge.

  Neofundamentalisterna har ingen brådska att bygga islamska institutioner som skulle riskera att ifrågasätta sharias giltighet. Till skillnad från islamister som ägnar sig åt hjälpinsatser till fattiga och åt byggandet av skolor eller sjukhus har neofundamentalister inget intresse av att fylla sociala behov. De vägrar ta del av världslig vetenskap och filosofi. Att världen förändrats sedan Profetens dagar bryr de sig inte om. Trots att konflikterna i Mellanöstern används som argument för rekrytering är lösningen på dem inte verksamhetens målsättning. Målsättningen är att tjäna Gud inte att uppnå ett politiskt program. Neofundamentalisters verksamhet, operativa karaktär och ideologiska grund behöver institutionellt kaos för att kunna fungera. Varje steg mot starkare institutioner och fungerande politiska system som samtidigt skapar förutsättningar för ökad frihet och ökat välstånd ses som ett hot. Grupperna eller rörelserna är ofta löst sammanhängande al-Qaida inspirerade nätverk som snarare lever med en gemensam världsbild än en gemensam organisation.

Resultaten kommer när Gud vill och vem vet vad Gud har för planer?
 

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln