Eli Göndör

USAs grovjobb befriar EU & FN

Att en militär intervention i Syrien är nödvändig tycks inte vara lika uppenbart för EU och FN som för USA. Därmed blir naturligtvis frågan vem som har missuppfattat situationen? Eller varför USA tycks var mer övertygat om betydelsen av ett militärt ingripande än någon annan?

 Sannolikt beror de olika uppfattningarna på vilket perspektiv som väljs för att bedöma situationen. Den europeiska ambivalensen är fullt rimlig i ljuset av hur situationen utvecklats. Det är inte säkert att det ligger i Europas intresse att störta Assad-regimen och därigenom bidra till att Syrien utvecklas till ett kaotiskt al-Qaidaland, dit radikala islamistiska jihadister söker sig för att förbereda urskillningslösa attacker på mål runt om i världen, med resterna från en biologisk eller kemisk vapendepå. Å andra sidan är det inte rimligt att låta en gasattack passera utan någon reaktion från världssamfundet. Tystnaden skulle signalera att bruket av kemiska eller biologiska vapen ligger inom ramen för legitim krigföring vilket skulle underminera folkrättens redan kantstötta status.

 Men för USA finns det ytterligare ett problem som borde bekymra även EU. Maktbalansen i världen ser annorlunda ut idag än vad den gjorde för 10 år sedan. Nya allianser har bildats som utmanar USAs tidigare position som den största och mest inflytelserika makten i världen.

 Man kan naturligtvis tycka att det finns fördelar med att en stormakts inflytande i världen utmanas. Men frågan man nog samtidigt bör ställa sig är vem det är som utmanar USA, och om det nödvändigtvis innebär att världen blir bättre för att USAs inflytande blir mindre.

 För närvarande består alliansen som utmanar USA av Kina, Ryssland och Iran. Tillsammans har dessa länder gott om både råvaror, pengar och vapen. Därutöver står de för värderingar som i allt väsentligt strider mot normen i öppna, liberala och demokratiska samhällen. De är alla tre hänsynslösa diktaturer som var och en på sitt vis förtrycker sin egen befolkning.

För varje tum som USA viker undan ökar dessa länders inflytande i världen. Tron på att stormakter skulle lämna walk-over till någon annan stormakt för att upprätthålla världsfreden eller rädda liv är inte bara insiktslös utan också aningslös.

 När allt kommer omkring blir det därmed tyvärr som det alltid har varit. Att ställa sig på USAs sida innebär stöd för ett visst politiskt förhållningssätt och en viss uppsättning av värderingar. Att inte ställa sig på USAs sida innebär antingen likgiltighet för hur världen kommer att se ut i framtiden, eller acceptans för att Kina, Iran och Ryssland kommer allt närmare. Ingen politiker skulle hävda att min beskrivning av situationen är en nyhet. Däremot är ett alternativ som vanligt att med intetsägande uttalanden och taktisk passivitet hoppas på att någon annan gör grovjobbet för att själv slippa betala det pris som frihet alltid har kostat.

Etiketter: syrien eu usa fn

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln