Eli Göndör

Religion är ingen aktör

På DNs ledarsida 28 september diskuterar Erik Helmersson kring frågan om religion är gott eller ont med utgångspunkt i ett seminarium han bevittnat på bokmässan. I sin text konstaterar han att religion bidragit till konflikter och död genom hela historien. Samtidigt påpekades enligt honom också under seminariet att religion kan ha en betydelsefull roll för utveckling av demokrati. Religion skulle således också ha en hel del gott att erbjuda.

Så hur ligger till egentligen? Påverkar religion mänskligheten i en negativ eller positiv riktning? Eller förenklat är religion gott eller ont?

 Svaret är till stor del beroende av vilket perspektiv som väljs som utgångspunkt för resonemanget. Om religion är en struktur som tvingar människor till ett visst beteende blir naturligtvis det onda som görs av religiösa människor ett tecken på att religion är ont. Ett sådant förhållningssätt befriar dock individen från ansvar och egna viljor. Religion blir då en överordnad makt med förmåga att styra människor till att göra i princip vad som helst. Problemet med en sådan uppfattning är att även det goda måste vara resultatet av samma struktur. Om religiösa människor gör något gott är det således återigen religionens strukturer som styr människor i en god riktning. Inte människor som genom eget beslut av olika anledningar bestämmer sig för att göra gott. I sådana fall borde det vara av intresse för alla att få insikt om vad religion egentligen är för kraft eller struktur som i det ena fallet kan göra gott och i det andra fallet göra ont.

 Vänder man på resonemanget blir förhållningssättet enligt min mening både rationellare och begripligare. Om religion istället är resultatet av dess utövare vid varje givet tillfälle utövas religion sannolikt med lika stor variation som det finns människor med olika åsikter i världen. Religion kommer då att vara gott när det utövas av goda människor med syfte att göra gott och ont när det utövas av dåliga människor med ambitionen att skada. Religion kommer då också att anpassas till den samtida verkligheten på varje plats och vid varje tid.  Därmed blir det också utövning i sig som kan kritiseras eller hyllas istället för religion rent allmänt, som faktiskt inte är mycket utan dess utövare.

 Det blir också därigenom omöjligt att komma med påståenden om att en viss religion skulle vara på ett visst sätt. Naturligtvis står det var och en fritt att tycka att religiösa människor är vidskepliga som tror på tomtar och troll men det är något annat. Det är att karakterisera individer utifrån deras förhållningssätt eller uppfattningar rent allmänt.

 Religionsutövning kan således bidra till det bästa eller det sämsta av världar. Den kan var ett betydelsefullt bidrag till demokrati och mänskliga rättigheter och det kan bidra till förföljelse och blodspillan. Därmed är det inte religion som avgör människors karaktär utan tvärt om. Det är människors karaktär som avgör hur religion utövas och därmed avgör om religion blir ett positivt eller negativt bidrag till mänskligheten.

 I en artikel i Sydsvenskan 30 september påpekar ur ett liknande perspektiv Professor Leif Stenberg att det är fel att fråga sig om islam kan förenas med demokrati. För om Islam ses som aktör innebär det att ”religion tillskrivs inneboende funktioner. Därmed fråntas människor ansvar för sina handlingar. Men muslimer är inte mekanismer i en världsomspännande islamisk ideologi. De är inte fastlåsta i diffusa strukturer.”

 Detta gäller naturligtvis som sagt alla religioner i samma utsträckning. Ett sådant förhållningssätt möjliggör samtidigt den kritik mot religion som så många efterfrågar eftersom den faktiskt kan rikta in sig på specifik utövning och därmed varken riskerar att bli kollektiviserande eller generaliserande.

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln