Eli Göndör

Hur tänker araber?

Frågorna kring hur människor tänker i Mellanöstern och Nordafrika återkommer ständigt. Den ”arabiska våren”, kriget i Syrien sociala och etniska motsättningar efterfrågar förklaringar och förståelse. I boken The World Through Arab Eyes: Arab Public Opinion and the Reshaping of the Middle East (Basic Books 2013) presenterar den ansedde statsvetaren Shibley Telhami, vid the University of Maryland, sina regelbundna opinionsundersökningar bland befolkningen i MENA-regionen gjorda under det senaste årtiondet. Boken ger svar på en rad frågor och analyserar hur den arabiska identiteten  formats och utvecklats.

 Vad som dock mer än något annat tycks styra uppfattningarna i MENA om världen i övrigt är det Telhami kallar för ”smärtans prisma”, som består av USA och Israel. Världen utanför, så väl länder som politiska ledare, bedöms utifrån sitt förhållningssätt till Israel samtidigt som USA anses vara orättvist och hellre ser till sina egna intressen än faktiskt vilja sprida demokrati och mänskliga rättigheter över världen. Israels övertag i allt väsentligt ses som en skymf och som en förnedring svår att stå ut med. Det enda som gör det möjligt för åtta miljoner människor på 22 000 kvadrat kilometer i Israel att vara överlägset 500 miljoner människor i MENA-regionen anses vara USAs stöd. Telhami påpekar att detta inte är något som befolkningen i MENA tänker på så fort de vaknar på morgonen. Men bedömningar av omvärlden och värderingar av politiska ledare görs genom smärtans prisma. Således ses Turkiet som ett bra land också på grund av Erdogans polemiska förhållningssätt mot Israel. Samtidigt ökar Kinas popularitet. Inte för att någon tror att Kina är ett fritt land, utan snarare för att det finns en uppfattning om att Kinas ökade kapacitet kan utmana USAs stomaktsposition i framtiden. 

 Icke desto mindre är reaktionerna genom smärtans prisma inte alltid självklara eller konsekventa. På frågan om vilka två länder som haft den mest konstruktiva inverkan på händelserna i arabvärldarna under de senaste månaderna valde en fjärdedel trots allt USA och hälften valde Turkiet. Det relativt starka stödet för USA på just den frågan härleder Telhami till Obama-administrationens tidiga stöd för dem som demonstrerade mot Mubarakregimen i Egypten.

 Vad som kanske mer än något annat är bokens fördel är att den faktiskt förmedlar arabiska röster utan för många mellanhänder med ambitionen att tillrättalägga verkligheten efter egna föreställningsvärldar. Men det är också därför den ger en hel del tillnyktrande statistik fjärran från romantiserad orientalism.

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln