Eli Göndör

2013

Malala Yousafzai är flickan som på grund av sin kamp för flickors rätt till utbildning sköts i huvudet av talibaner 9 oktober 2012 då hon var 15 år. Hon transporterades efter mordförsöket till England där hennes liv räddades.

Nyligen kom hennes bok I am Malala, ut. Hos Jon Stewarts The Daily Show berättade hon om boken. Framträdandet i sig är lika imponerande som rörande. Men det är inte första gången som Malala Yousafzai berör och imponerar. Hennes framträdande i FN 12 juli 2013 gjorde ett lika djupt intryck.

 Malala Yousafzai är onekligen en mycket speciell människa. Men händelserna kring henne kan samtidig tolkas in i flera olika budskap. Dels sätter hon begreppet feminism på sin spets och man kan ju fråga sig vad det är som gör att inte exempelvis feministiska rörelser i Sverige lyfter fram hennes kamp och framgång som ett exempel på hur enskilda kvinnor kan förändra. Dels visar hennes historia hur individer trots allt påverkar strukturer och förändra sin tillvaro. Malala är exemplet som inte går att avfärda, på att individer skapar och omformar strukturer och inte tvärt om. Teorier som ”glastaket” och liknande förlorar en stor del av sin trovärdighet i ljuset av hennes berättelse.

 Naturligtvis kan allt avfärdas med påståendet att Malala Yousafzi skulle vara ett undantag som bekräftar regeln. Och i vissa avseenden stämmer det naturligtvis. Hon blev skjuten och överlevde. Hon imponerar med både sin engelska och sitt genomtänkta sätt. Hon har fått en internationell arena.

 Men samtidigt behövs det inga djupare studier för att konstatera att hon snarare illustrerar en trend, en oorganiserad rörelse, bestående av unga flickor och kvinnor som kommer att få betydelsefulla konsekvenser för muslimska omgivningar i allmänhet.

 Bland många andra reaktioner utlystes exempelvis en fatwa (juridiskt muslimskt utlåtande) av 50 muslimska religiösa auktoriteter i Pakistan som menade att det inte fanns någon grund i religionen för mordförsöket på henne och fördömde förövaren.

 Flickor i alla muslimska omgivningar utbildar sig allt mer och allt fler religiösa auktoriteter har insett att utvecklingen inte går att stoppa. Flickors utbildning ger andra flickor förebilder de tidigare inte haft och en trend har skapats. Utbildningen innebär också att tolkningsföreträdet över de religiösa texterna inte längre är självklar. Med flickors ökade utbildning kommer också sociala förändringar. Äktenskap ingås allt senare i muslimska miljöer och över alla muslimska omgivningar i världen har barnafödslar minskat med i genomsnitt 50 procent.

 Förändringarna innebär att invanda sociala koder omdanas vilket hotar radikala grupper i allt större utsträckning. Hotet radikaliserar en del aktörer vilket innebär att ingen bör förvånas om skolor förstörs även framöver och flickor komma betala med sina liv för att de kräver att få studera. Men det är samtidigt en utveckling som ingen kan stoppa.

 På kort sikt leder det till att fler kvinnor utbildar sig. På lång sikt kommer det att leda till förändringar i alla muslimska omgivningar. Hur dessa förändringar kommer att se ut i detalj är det ingen som vet idag. Men kvinnosynen kommer att bli en annan och därmed kommer också utövandet och tolkningen av islam också att på sikt förändras.

Läs hela inlägget »
Etiketter: islam, kvinnor

Frågorna kring hur människor tänker i Mellanöstern och Nordafrika återkommer ständigt. Den ”arabiska våren”, kriget i Syrien sociala och etniska motsättningar efterfrågar förklaringar och förståelse. I boken The World Through Arab Eyes: Arab Public Opinion and the Reshaping of the Middle East (Basic Books 2013) presenterar den ansedde statsvetaren Shibley Telhami, vid the University of Maryland, sina regelbundna opinionsundersökningar bland befolkningen i MENA-regionen gjorda under det senaste årtiondet. Boken ger svar på en rad frågor och analyserar hur den arabiska identiteten  formats och utvecklats.

 Vad som dock mer än något annat tycks styra uppfattningarna i MENA om världen i övrigt är det Telhami kallar för ”smärtans prisma”, som består av USA och Israel. Världen utanför, så väl länder som politiska ledare, bedöms utifrån sitt förhållningssätt till Israel samtidigt som USA anses vara orättvist och hellre ser till sina egna intressen än faktiskt vilja sprida demokrati och mänskliga rättigheter över världen. Israels övertag i allt väsentligt ses som en skymf och som en förnedring svår att stå ut med. Det enda som gör det möjligt för åtta miljoner människor på 22 000 kvadrat kilometer i Israel att vara överlägset 500 miljoner människor i MENA-regionen anses vara USAs stöd. Telhami påpekar att detta inte är något som befolkningen i MENA tänker på så fort de vaknar på morgonen. Men bedömningar av omvärlden och värderingar av politiska ledare görs genom smärtans prisma. Således ses Turkiet som ett bra land också på grund av Erdogans polemiska förhållningssätt mot Israel. Samtidigt ökar Kinas popularitet. Inte för att någon tror att Kina är ett fritt land, utan snarare för att det finns en uppfattning om att Kinas ökade kapacitet kan utmana USAs stomaktsposition i framtiden. 

 Icke desto mindre är reaktionerna genom smärtans prisma inte alltid självklara eller konsekventa. På frågan om vilka två länder som haft den mest konstruktiva inverkan på händelserna i arabvärldarna under de senaste månaderna valde en fjärdedel trots allt USA och hälften valde Turkiet. Det relativt starka stödet för USA på just den frågan härleder Telhami till Obama-administrationens tidiga stöd för dem som demonstrerade mot Mubarakregimen i Egypten.

 Vad som kanske mer än något annat är bokens fördel är att den faktiskt förmedlar arabiska röster utan för många mellanhänder med ambitionen att tillrättalägga verkligheten efter egna föreställningsvärldar. Men det är också därför den ger en hel del tillnyktrande statistik fjärran från romantiserad orientalism.

Läs hela inlägget »

På DNs ledarsida 28 september diskuterar Erik Helmersson kring frågan om religion är gott eller ont med utgångspunkt i ett seminarium han bevittnat på bokmässan. I sin text konstaterar han att religion bidragit till konflikter och död genom hela historien. Samtidigt påpekades enligt honom också under seminariet att religion kan ha en betydelsefull roll för utveckling av demokrati. Religion skulle således också ha en hel del gott att erbjuda.

Så hur ligger till egentligen? Påverkar religion mänskligheten i en negativ eller positiv riktning? Eller förenklat är religion gott eller ont?

 Svaret är till stor del beroende av vilket perspektiv som väljs som utgångspunkt för resonemanget. Om religion är en struktur som tvingar människor till ett visst beteende blir naturligtvis det onda som görs av religiösa människor ett tecken på att religion är ont. Ett sådant förhållningssätt befriar dock individen från ansvar och egna viljor. Religion blir då en överordnad makt med förmåga att styra människor till att göra i princip vad som helst. Problemet med en sådan uppfattning är att även det goda måste vara resultatet av samma struktur. Om religiösa människor gör något gott är det således återigen religionens strukturer som styr människor i en god riktning. Inte människor som genom eget beslut av olika anledningar bestämmer sig för att göra gott. I sådana fall borde det vara av intresse för alla att få insikt om vad religion egentligen är för kraft eller struktur som i det ena fallet kan göra gott och i det andra fallet göra ont.

 Vänder man på resonemanget blir förhållningssättet enligt min mening både rationellare och begripligare. Om religion istället är resultatet av dess utövare vid varje givet tillfälle utövas religion sannolikt med lika stor variation som det finns människor med olika åsikter i världen. Religion kommer då att vara gott när det utövas av goda människor med syfte att göra gott och ont när det utövas av dåliga människor med ambitionen att skada. Religion kommer då också att anpassas till den samtida verkligheten på varje plats och vid varje tid.  Därmed blir det också utövning i sig som kan kritiseras eller hyllas istället för religion rent allmänt, som faktiskt inte är mycket utan dess utövare.

 Det blir också därigenom omöjligt att komma med påståenden om att en viss religion skulle vara på ett visst sätt. Naturligtvis står det var och en fritt att tycka att religiösa människor är vidskepliga som tror på tomtar och troll men det är något annat. Det är att karakterisera individer utifrån deras förhållningssätt eller uppfattningar rent allmänt.

 Religionsutövning kan således bidra till det bästa eller det sämsta av världar. Den kan var ett betydelsefullt bidrag till demokrati och mänskliga rättigheter och det kan bidra till förföljelse och blodspillan. Därmed är det inte religion som avgör människors karaktär utan tvärt om. Det är människors karaktär som avgör hur religion utövas och därmed avgör om religion blir ett positivt eller negativt bidrag till mänskligheten.

 I en artikel i Sydsvenskan 30 september påpekar ur ett liknande perspektiv Professor Leif Stenberg att det är fel att fråga sig om islam kan förenas med demokrati. För om Islam ses som aktör innebär det att ”religion tillskrivs inneboende funktioner. Därmed fråntas människor ansvar för sina handlingar. Men muslimer är inte mekanismer i en världsomspännande islamisk ideologi. De är inte fastlåsta i diffusa strukturer.”

 Detta gäller naturligtvis som sagt alla religioner i samma utsträckning. Ett sådant förhållningssätt möjliggör samtidigt den kritik mot religion som så många efterfrågar eftersom den faktiskt kan rikta in sig på specifik utövning och därmed varken riskerar att bli kollektiviserande eller generaliserande.

Läs hela inlägget »

I dag för tolv år sedan bevittnade hela världen hur två flygplan flög in i World Trade Center och hur död och panik tog över Manhattan.

Händelsens historiska betydelse har analyserats utifrån en oändlig rad av perspektiv, inte minst avseende USAs relation till Mellanöstern. Men händelsen innebar också ett nyktert uppvaknande för dem som envist hävdat att terror i första hand utförs av fattiga och obildad människor som en sista panikåtgärd för att komma ifrån hopplöshetens kvävande mörker.

 Granskningen av dem som utförde attacken visade att de alla kom från hem som var långt ifrån fattiga och flera av dem dessutom hade studerat vid olika universitet. Därmed krävdes nya svar på frågan om vad det är som gör att en människa väjer att genomföra ett så fruktansvärt dåd.

 Det har skrivits hyllkilometer i ämnet. En av de som relativt tidigt presenterade en profil på den potentielle islamistiske massmördaren är Marc Sageman i boken Understanding Terror Network.

Han konstaterar där att gärningsmän som genomför sådana dåd upplever sig vara martyr som agerar i Guds namn. De utför sina gärningar medvetet och i full förståelse av vad det får för konsekvenser i fråga om oskyldiga liv. Men i deras avvägning är det priset värt då dådet har ett ädlare syfte. Genom sitt värv blir de martyrer.

Rekryteringen till rörelser som al Qaeda görs, hävdar Sagesman, nerifrån upp och inte tvärt om. Det finns alltså tillräckligt med martyrvilliga individer ute i världen för att de som utbildar martyrer inte ska behöva söka upp dem. Många engagerade unga muslimska män befinner sig till och med i ett tillstånd där de söker efter vägar att bli martyrer men inte vet hur de ska lyckas. Viljan till att delta är så pass stark att den, enligt Sageman, kan liknas vid ansökningar till en mycket selektiv och högt aktad utbildning. Därmed kan man även utgå ifrån att olika typer av tvångsrekrytering eller hjärntvätt heller inte förekommer. Sagemans undersökning av medlemmar i Mujahedin visar att de har förvånansvärt lite trauman i sina liv. Det gick inte att finna några mönster av känslomässiga trauman i deras förflutna och heller inte några bevis på patologiskt hat eller förföljelsemani. Utifrån bevismaterialet visade det sig att många medlemmar deltog i ett sökande efter ett högre mål värdigt uppoffring.

 När Mujahedin-medlemmar med ursprung från Maghreb bosatta i Frankrike undersöktes visade sig följande. Ensamma människor söker kontakt. I omgivningar av flyktingar, speciellt i avvisande ickemuslimska västerländska stater, är moskén den lättillgängligaste omgivningen för gemenskap med andra människor med liknande bakgrund. Desillusionerade av ett samhälle som uteslöt dem och ouppfyllda löften om empati från franska vänsterrörelser, andra generationens flyktingar eller utvandrade maghrebaraber, gick de till moskén där de fann nya vänner. Islam blev vägen som reparerade deras värdighet, gav dem en känsla av en spirituell kallelse och stärkte deras värderingar.

Det blir således inte utsatthet, trauman tidigare i livet, eller bristen på val som nödvändigtvis driver människor till att bestämma sig för att massmörda oskyldiga. Snarare är det för dessa människor ett alternativ bland många. Ett medvetet val som görs med en tydlig insikt om dess yttersta konsekvenser.

Läs hela inlägget »
Etiketter: islamism, islam, terror
Från Bebådelsekyrkan i Nazareth Från Bebådelsekyrkan i Nazareth

Debatten om huruvida Jesus, som han beskrivs i evangelierna, kan avgöra vilket politiskt läger han skulle passa bäst i i dag, är om inget annat nedlåtande mot religiösa människor i allmänhet och ett missförstånd av vår religiösa samtid synnerhet.

 Anspråket på att veta vad Jesus tänkte är inte nytt. Det har legat till grund för konflikter inom kristendomen så länge som det funnits en idé om vem Jesus är eller vad han står för.

 Vad som framförallt kännetecknar debatten är en ovilja eller oförmåga till att skilja mellan Jesus roll och betydelse ur ett religiöst perspektiv och försök till uttolka hans roll och plats i sin samtid utifrån ett strikt forskningsperspektiv där Gud inte är en del av ekvationen. Uppfattningarna om Jesus person i religiösa sammanhang söker inte nödvändigtvis efter historisk verklighet, även om de inte saknas religiöst övertygade människor som gärna vill ha en så sammansatt bild som möjligt av Jesus.

 Tro och religiösa föreställningar är inte till för att utmanas med  forskning, eftersom det är tro och föreställningar det är frågan om. För varje gång som forskning används för att stärka en religiös uppfattning har den apologetiska fällan öppnats. Ty om Gud är allsmäktig är också Guds uppmaningar giltiga oavsett forskningens åsikter i frågan. Snarare borde det i religiösa sammanhang handla om hur uppmaningen kan tolkas än om forskning kan bekräfta uppmaningens betydelse eller sanningshalt.

 I exempelvis den katolska Bebådelsekyrkan i Nazareth har det från hela världen skickats mosaiker som föreställer Jesus och Maria. På den som kommer från Japan är Jesus och Maria japaner precis som de är afrikaner på bidraget från Afrika. Hanan Ashrawi som är kristen palestinsk politiker och författare han konsekvent envisats med att Jesus var palestinier. Påpekandet att Jesus varken var kristen eller någonsin besökte någon kyrka är i dessa fall meningslöst.

 Därtill behöver knappast religiöst övertygade bildade människor hjälp av politiker som ska tala om för dem hur de bäst bör tolka sin bibel. Hela idén om att genom anspråk på ett tolkningsföreträde tala om för andra vad Jesus skulle valt i kyrkovalet kan inte förstås som annat än en otidsenlig uppfattning om religiösa människors förmåga till att själva läsa och skaffa sig en uppfattning. Dessutom är det knappast någon som tror att de som ägnar sig åt anakronismen att Jesus var socialdemokrat skulle anta den intellektuella utmaning det innebär att genom texterna se hans militanta och missunnsamma sidor som Johan Norberg lyfter fram i Metro. Eller tvärt om för den delen.

 Vår samtid erbjuder en idémässig decentralisering av religiösa föreställningar som är resultatet av att människor kan läsa själva. I en sådan situation är det hög tid för både religiösa ledare och kyrkopolitiker att inse sina begränsningar och anpassa sin roll efter de nya omständigheterna.

Läs hela inlägget »
Etiketter: kristendom, jesus, kyrkoval

Ikväll inleds det judiska nyåret. Det innebär i princip att de kommande tio dagarna i judiska sammanhang är tänkta att användas för personlig bättring. Perioden avslutas med Jom Kippur försoningsdagen som allmänt ses som ett dygn av bön och fasta.

 Judendomen är inte unik i sin uppfattning om att människor inte är fullkomliga och behöver bli bättre. Både islam och kristendomen har liknande föreställningar och beteenden. Bön och fasta är återkommande företeelser i alla tre religionerna. Skillnaden är dock att judendomen aldrig varit missionerande och har därmed haft ett begränsat intresse av att frälsa andra eller predika för andra hur de bör leva sina liv. I den mån det förekommer är det i första hand ett inomjudisk fenomen. Därmed är judendomen ingen lära för människor med världsfrälsande ambitioner i bemärkelsen att om alla lever på samma vis så uppnås den perfekta världen.

Bättringen är dock central. Den ligger snarare inom ramen för begreppet ”tikun olam” vilket betyder korrigering eller förfining av världen. Tanken är att varje människa bör sträva efter att bli en bättre människa. Det i sig innebär också en befriande iniskt om att människan inte är fullkomlig och att vi alla gör fel. Men om varje människa på det individuella planet anstränger sig för att bli bättre uppnås så småningom förhoppningsvis också en bättre värld. Vad individuell bättring innebär är när allt kommer omkring ganska mycket upp till var och en inom vissa givna ramar. Det behöver dock inte vara mer avancerat än att exempelvis eftersträva större tålamod i irriterande situationer.

 Centralt inom judendomen är det individuella ansvaret. Det förekommer således inget ställföreträdande lidande eller någon att lasta av sina försyndelser på. Varje individ får hantera sina problem. Rent praktiskt innebär det att de kommande tio dagarna ofta används till att förbättra personliga relationer. Jom kippur, som infallet tio dagar efter nyåret, blir därmed för många tillfället att be nära och kära om ursäkt, inte minst för de tillfällen då någon genom ord eller handling sårat någon annan omedvetet.  De tillfällen då vi sårat någon medvetet vet vi ju om. Vid sådana tillfällen förväntas vi be den vi sårat om ursäkt oberoende av nyåret eller försoningsdagen. Detta är också tillfället då gamla skulder ska rensas ut och inte bara i ord utan också i handling. Lånade verktyg eller pengar som glömts bort ska helt eneklt lämnas tillbaka. Det är således inte bara en fråga om människors relation till Gud utan också i högsta grad en fråga mellanmänskliga relationer. Det är jordiskt, här och nu.

 Naturligtvis råder det olika uppfattningar om vad det innebär att vara en god människa eller att ha ambitionen att bli en bättre. Men ur ett judiskt perspektiv bör det under de kommande dagarna vara helt ointressant att tala om för andra människor hur de bör leva eller påpeka deras eventuella brister. Ty om var och en ägnar sig åt sin egen bättring finns det inget behov av att använda dyrbar tid åt att tillrättavisa andra.

Läs hela inlägget »
Etiketter: judendom

Att en militär intervention i Syrien är nödvändig tycks inte vara lika uppenbart för EU och FN som för USA. Därmed blir naturligtvis frågan vem som har missuppfattat situationen? Eller varför USA tycks var mer övertygat om betydelsen av ett militärt ingripande än någon annan?

 Sannolikt beror de olika uppfattningarna på vilket perspektiv som väljs för att bedöma situationen. Den europeiska ambivalensen är fullt rimlig i ljuset av hur situationen utvecklats. Det är inte säkert att det ligger i Europas intresse att störta Assad-regimen och därigenom bidra till att Syrien utvecklas till ett kaotiskt al-Qaidaland, dit radikala islamistiska jihadister söker sig för att förbereda urskillningslösa attacker på mål runt om i världen, med resterna från en biologisk eller kemisk vapendepå. Å andra sidan är det inte rimligt att låta en gasattack passera utan någon reaktion från världssamfundet. Tystnaden skulle signalera att bruket av kemiska eller biologiska vapen ligger inom ramen för legitim krigföring vilket skulle underminera folkrättens redan kantstötta status.

 Men för USA finns det ytterligare ett problem som borde bekymra även EU. Maktbalansen i världen ser annorlunda ut idag än vad den gjorde för 10 år sedan. Nya allianser har bildats som utmanar USAs tidigare position som den största och mest inflytelserika makten i världen.

 Man kan naturligtvis tycka att det finns fördelar med att en stormakts inflytande i världen utmanas. Men frågan man nog samtidigt bör ställa sig är vem det är som utmanar USA, och om det nödvändigtvis innebär att världen blir bättre för att USAs inflytande blir mindre.

 För närvarande består alliansen som utmanar USA av Kina, Ryssland och Iran. Tillsammans har dessa länder gott om både råvaror, pengar och vapen. Därutöver står de för värderingar som i allt väsentligt strider mot normen i öppna, liberala och demokratiska samhällen. De är alla tre hänsynslösa diktaturer som var och en på sitt vis förtrycker sin egen befolkning.

För varje tum som USA viker undan ökar dessa länders inflytande i världen. Tron på att stormakter skulle lämna walk-over till någon annan stormakt för att upprätthålla världsfreden eller rädda liv är inte bara insiktslös utan också aningslös.

 När allt kommer omkring blir det därmed tyvärr som det alltid har varit. Att ställa sig på USAs sida innebär stöd för ett visst politiskt förhållningssätt och en viss uppsättning av värderingar. Att inte ställa sig på USAs sida innebär antingen likgiltighet för hur världen kommer att se ut i framtiden, eller acceptans för att Kina, Iran och Ryssland kommer allt närmare. Ingen politiker skulle hävda att min beskrivning av situationen är en nyhet. Däremot är ett alternativ som vanligt att med intetsägande uttalanden och taktisk passivitet hoppas på att någon annan gör grovjobbet för att själv slippa betala det pris som frihet alltid har kostat.

Läs hela inlägget »
Etiketter: syrien, usa, fn, eu

Bland mycket annat illustrerar kriget i Syrien det återkommande misslyckandet i att bilda en enande muslimsk gemenskap.  

 Den religiösa föreställningen om en enande gemenskap utgår ifrån att islam omdefinierade redan existerande religiösa uppfattningar, kultur och sociala identiteter i Mellanöstern och omorganiserade deras styren. Detta skedde i tre steg. För det första blir islam en ny stam ummah där individer samlades genom ett monoteistiskt politiskt centraliserat styrt samhälle snarare än genom blodsband. I den andra fasen blev islam religionen som staten och dess eliter identifierar sig med. I den tredje fasen anammades muslimska värderingar av massorna i Mellanöstern.

 Kalifatens förmåga att centralisera makt och legitimera den för omvärlden kom också att bli en avgörande anledning till varför islam spreds så framgångsrikt. Ledarskapets förmåga till att ge den politiska makten även religiös auktoritet enade de två viktigaste aspekterna under ett och samma tak.

 Kontrollen över handel och skatter ledde dessutom till att tidigare stamlojaliteter försvagades. Visserligen kunde judar och kristna ofta fortsätta utöva sin tro i utbyte mot en skyddsskatt. Men mer lönsamt blev det att helt enkelt konvertera till islam vars religiösa och sociala budskap inte sällan var förenligt med gamla förställningarna som getts ny mening.

 Den nya gemenskapen blev dock aldrig enande. Konflikten mellan shia och sunni har i princip pågått sedan Muhammeds död 632. Inre strider mellan olika muslimska fraktioner har dessutom utvecklat nya trosuppfattningar eller religiösa grupper som bahai och druser.

 Förtryckande och centraliserade makter har när allt kommer omkring varit alternativet till inre stridigheter. Dessutom har en arabisk chauvinism förhållit sig nedlåtande till muslimska omgivningar som inte anses vara ”riktiga” muslimer för att de inte är araber.

 Det är inte av en händelse som kriget mellan Iran och Irak kunde hålla på i åtta år. Där stod det arabiska mot det persiska och shia mot sunni.

 Det är sant att islam ha haft bättre perioder och så även den arabiska världen. Dessa längre eller kortare epoker ska dock nog snarare ses som uppehåll i ett normaltillstånd som i huvudsak tyvärr har bestått av inre stridigheter.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: islam, muslimer, umma
Foto: stock. exchng. Foto: stock. exchng.

Hijabmanifestiatonen ledde till att olika åsikter vädrades, inte bara om klädesplaggets betydelse, utan också om vem som borde ha rätt till att uttala sig i frågan. Uttalandena var inte sällan lika definitiva som insiktslösa. Själv skrev jag i AB om hur slöjan historiskt även använts som symbol mot förtryck. I en replik på min text påpekades att slöjan i Iran inte kunde ses som annat än ett patriarkalt påhitt som symboliserar förtryck. Dessutom hävdades att hijabmanifestationen gynnade intressen som vill upprätthålla och normalisera maktordningen och förtryck av kvinnor.

Hijab eller slöja är ett svårt och mångbottnat ämne. Jag är egentligen inte främmande för flera av de åsikter som vädrats. Men det jag saknat är förståelse för hur komplex situationen kan vara och framför allt en insikt om att verkligheten sällan är så definitiv och självklar som en del velat göra gällande.

 Under fältarbetet till min avhandling tydliggjordes en bild av kvinnor som ofta skaffade sig både status och legitimitet med hjälp av slöjan. Det var slöjan som gav dem möjlighet att lämna hemmet och studera. Alla de kvinnor jag träffade studerade på universitet med sina fäders goda minne och välsignelse. Genom slöjan övertygade de sina familjer om att det inte fanns någon risk för att de skulle förlora sin anständighet eller heder om de lämnade hemmet utan övervakning. Tiden på universitetet gav dem samtidigt nya insikter och försvagade kopplingarna till familjen. Utbildningen, framförallt läskunnigheten, gav kvinnorna möjligheten att själva ta ställning i religiösa frågor. Det fanns ingen möjlighet att ta fel på deras övertygelse om att de själva har rätt till att läsa och förstå exempelvis Koranen.

 Första gången jag träffade en av kvinnorna var hon klädd i ett vitt dok chimar som gick ner till brösten, svarta glasögon och en lång kappa jlbab. Två år senare bar hon rosa hijab, glasögonen hade bytts ut mot röda modeanpassade bågar och hennes långa fotsida kappa var borta. Från att ha varit hemma varje dag bodde hon på universitet och besökte sina föräldrar en gång i veckan.

 Samtidigt förekommer en verksamhet vars syfte är att anpassa kvinnor till idéer som vill upprätthålla segregationen mellan könen och fortsätta begränsa kvinnor trots deras utbildning. Saba Mahmood, har studerat den feministiska islamistiska rörelsen i Egypten. Hon pekar på hur rörelsen snarare utbildar muslimska kvinnor till att följa islamistiska föreställningar om moral, etik och begräsningar i relationer mellan könen än att ge kvinnor verktyg för självbestämmande och självförverkligande.

 Trots detta ser Mahmood att kvinnors ökade kunskap om sina rättigheter och skyldigheter inom religionens ramar ger dem förutsättningarna att arbeta sig fram till nya roller inom både samhälle och familj.

 För Mahmood är kvinnors läskunnighet – och därmed insikten om sina rättigheter – avgörande för hur de bemöts i manliga domäner. Även om det görs inom den islamistiska väckelsens begränsande ramar, är kvinnors möjligheter till att arbeta, försörja sig och lämna hemmets sfär ett första steg mot kvinnlig självständighet. Och när utvecklingen väl är igång går den inte att stoppa.

 Statistiken för alla länder i Mellanöstern visar att muslimska kvinnor studerar allt längre, gifter sig allt senare och föder allt färre barn. Detta påverkar dock inte nödvändigtvis deras religiositet eller önskan att klä sig i hijab.

 Den som vill förbjuda hijab eller bara kan se klädesplagget ur ett perspektiv, glömmer alla de miljontals kvinnor som med hjälp av hijab skaffar sig möjligheten att försvaga banden till krävande familjer och söka sig mot utbildningar som på sikt ger dem allt bättre förutsättningar för att styra sina egna liv.

Läs hela inlägget »
Etiketter: islam, kvinnor, hijab

Enligt tidningen Dagen har stockholmskyrkan Sankta Eugenia fått 1000 nya medlemmar de senaste fyra åren. Oavsett hur man tolkar en sådan ökning är det uppenbart att religion i Sverige lever och i högsta grad är verksamt.

 Fler moskéer byggs och fler kyrkor tillkommer så väl ortodoxa som katolska, samtidigt som olika religioners bönehus fylls till bristningsgränsen under högtider. Allt vanligare har det också blivit att människor markerar religiös tillhörighet genom sin klädsel. Inte minst visade det sig genom den senaste hijabmanifestationen.

 Frågan blir således var sekulariseringen tagit vägen? Eller om religiös utövning förändrats?

En tydlig förändring är att vad som tidigare ansetts vara självklara religiösa kollektiv i allt större utsträckning individualiseras. Samtidigt används religion och etnicitet för att tydliggöra konturerna i den personliga identiteten. Motståndet mot att av andra tillskrivas någon religiös tillhörighet eller gemenskap uttrycks bland annat genom det personliga anspråket på att själv få definiera den religiösa identitetens sammansättning och uttryck. Utvecklingen kan förstås som sekularisering av samhället men är snarare individualisering av religiösa kollektiv eller gemenskaper.

Bland annat kan religionsutövning ses som ett instrument med vilket varje individ hanterar förflyttningarna i vardagen mellan vardagslivets olika miljöer, som familj, arbetsplats och vänner eller i mötet mellan olika kulturer. För en del människor är det därmed valet av religiös identifikation som möjliggör kommunikation med olika omgivningar och samtidigt upprätthåller en egen identitet som är kopplad till den personliga bakgrunden och det kulturella arvet.

Ökad läskunnigheten och bildning leder till individuella texttolkningar som utgår från personliga behov av trygghet och sammanhang i vardagen och en frigörelse från religiösa auktoriteters åsikter. Resultatet är idémässig decentralisering av vad som tidigare ansetts vara självklara religiösa kollektiv eller normerande religiöst beteende.

 Både religiösa symboler, klädsel och byggnader, som moskéer, kyrkor eller synagogor, slöja eller andra huvudbonader och klädedräkter, kan fylla sin funktion i formandet av personliga religiösa uttryck.

 Byggandet av moskéer i Sverige kan i det sammanhanget dessutom ses som muslimers uttryck för att både vilja stanna och leva i Sverige, men också upprätthålla en religiös identitet med koppling till hemlandet. 

Insikten i religionens värde och betydelse för varje enskild individ borde medföra ökad förståelse för att individers religiositet varken säger något om deras förmåga att fungera i samhället, deras bildning eller deras politiska ambitioner. Om inte annat borde en sådan insikt öka förståelsen för att religionsutövning inte nödvändigtvis innebär ett större problem än utövandet av andra ideologier.

Läs hela inlägget »
Muslimska brödraskapets logga Muslimska brödraskapets logga

Muslimska brödraskapets stöd hos den egyptiska allmänheten, efter sammanstötningarna med armén i Egypten, är långt i från självklar. Förutom människor på gatorna i Kairo som emellanåt hörs i media, förekommer även kunniga analytiker som menar att Brödraskapet gått för långt denna gång och i princip riskerar att förlora sin legitimitet och sitt tidigare väljarstöd.

 Samtidigt hörs röster som exempelvis Ulf Bjereld, som felaktigt påstår att Muslimska Brödraskapet och politisk islam inte kan önskas bort från Egyptens politiska framtid på grund av det stora stöd som organisationen fick under valet. Ett sådant resonemang bortser från omständigheterna kring valet. 

 För många egyptier handlade valet i första hand om att få bort Hosni Mubarak och hans anhängare. Det påminner därmed om valet på Gazaremsan 2006 då palestinierna valde mellan korrupta Fatah och islamistiska Hamas. De flesta bedömare menade då att i brist på andra partier skulle valresultatet ses som en markering mot den tidigare regimen och inte som stöd för ett islamistiskt styre. Det finns ingen anledning till att tro att det skulle ha varit annorlunda i Egypten. Muslimska brödraskaps partier har alltid agerat som en opposition mot sittande regimer och genom grundligt arbete lyckats förankra sig i fattiga och utsatta omgivningar med hjälp av socialt och ekonomiskt bistånd. Tiden som erbjudits fram till val har sällan varit tillräcklig för andra partier att hinna etablera sig. Hur startar man en organisation, bildar ett parti och når väljarna på några månader efter 60 års militärdiktatur? Muslimska Brödraskapets försprång avseende organisation och förankring i  samhället var sannolikt en av de avgörande faktorerna för rörelsens stöd under valet. Därmed minskar också sannolikt stödet om det finns fler alternativ.

 Det stämmer att majoriteten i Egypten är muslimer och det stämmer också att många efterfrågar ett politiskt alternativ som vilar på religiösa grunder. Men det finns inget som säger att det alternativet endast skulle vara Muslimska brödraskapet och ännu mindre talar för att mer liberala alternativ inte skull klara sig i ett val om det fick möjligheten att etablera sig.

Muslimska brödraskapet i Egypten tog på 1970-talet avstånd från våldet som alternativ väg till politisk framgång. Det ökade rörelsens legitimitet i ett land där befolkningen mer än något annat vill ha lugn och ro.

De senaste uppmaningarna från Muhammad Muris anhängare att på gator och torg visa sitt missnöje mot militärens maktövertagande, må vara legitimt, men i mångas ögon har organisationens aggressiva handlande upplevts som en destabiliserande provokation. Det finn flera politiska islamistiska alternativ som på kö väntar på att dra till sig Brödraskapets anhängare och flera mer liberalt sinnade rörelser som behöver tid för att organisera sig. Ett nyval i Egypten är ingen garanti för att stödet för Brödraskapet finns kvar. Den senaste utvecklingen i Egypten kan mycket väl ha lett till att eventuella önskningar om Brödraskapets framtid omsätts i ett kommande val. 

 

Läs hela inlägget »

Arméns makt i Egypten går tillbaka i historien. Men bakom arméns makt ligger också en ideologi vars syfte var att ena den arabiska världen och återupprätta dess storhet.

Michel Aflaq (1910–1989), som under sin tid vid Sorbonne började sin politiska karriär i kommunistpartiet, bildade det arabiska socialistpartiet Ba`ath och blev 1954 rörelsens ledare. 

Kombinationen av socialism och panarabismen hänförde unga officerare och generaler i hela Mellanöstern. I en del fall tog de initiativ till militärkupper. Vad som ansågs vara traditionellt och förlegat skulle undanträngas till förmån för en ljusare framtid. Under slagorden Wahdah, Hurriyah, Ishtirakiyah (enighet, frihet, socialism) skulle den arabiska världen enas, befrias från främmande makter och forma en egen arabisk socialism. Genom en oblodig kupp 1970 tog Bashars far, Hafez al-Assad makten över både partiet och landet. I Irak kom partiet efter inre strider att 1968 ledas av Saddam Hussain, som 1979 utnyttjade sitt inflytande för att ta över presidentämbetet. I Egypten försökte Nasser stärka den arabisknationalistiska andan genom febriga visioner, som uttrycktes i offentliga framträdanden, om hur Israel måste förgöras för att möjliggöra ett sammanhängande arabiskt territorium. Assad inspirerades av Saldin, Saddam jämförde sig själv med Nebukadnessar och Nasser kunde utan besvär se sig själv som en Farao i modern tappning.

Religion och etnicitet tvingades undan till förmån för sekulär arabisk gemenskap. Trots detta formades diktaturer styrda av etniska minoriteter. I Syrien styrde Alawaiter och kristna över Syriens sunnimuslimska majoritet. Ba`athpartiets patruller åkte runt i centrala Damaskus och slet av kvinnor sina slöjor för att tvinga bort religiösa uttryck från den sekulära arabiska fasaden. I Irak styrde den sunnimuslimska minoriteten. Shiamuslimer och kurder avrättades, fängslades eller gasades ihjäl av irakiska styrkor och Baathpartiets specialförband. I Egypten fängslades och hängdes Muslimska Brödraskapets ledning och kopterna förpassades till samhällets marginaler.  

Michel Aflaqs visioner om vitalitet, frigörelse och hopp har bytts ut mot maktens och förtryckets tomma retorik. Systemet upprätthölls med hjälp av massivt stöd från Sovjetunionen. KGB-agenter i Kairo och Damaskus byggde upp underrättelse- och angivarsystem för att sätta skräck i befolkningen, medan arméerna utrustades med Sovjetunionens modernaste vapen och bästa militära kunnande. Trots det åtnöjt ingen av de arabiska arméerna några större militära framgångar och har heller inte lyckats skydda regimerna som skapat dem. Effektiviteten har helt och hållet använts till att förtrycka den egna befolkningen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: egypten, syrien, irak, ba´ath

I en krönika i Dagens Seglora 8 augusti 2013 förklarar Peter Lööv Roos, religionshistoriker och präst i svenska kyrkan, varför han anser att de muslimska helgdagarna Ramadan och Eid al-Fitr bör bli nationella helgdagar. Han motiverar det i huvudsak med att islam och muslimska helgdagar blivit en del av Sverige.  Men han är också okritiskt förtjust över helgernas innebörd.

Varför det skulle finnas större anledning till att göra muslimska helgdagar till nationella helgdagar än någon annan religions helgdagar förstår jag inte. Dessutom förlorar Peter Lööv Roos sin trovärdighet i sin okritiska förtjusning över dessa helgdagar. Inte minst fastemånaden Ramadan innebär också rader av problem i muslimska omgivningar.

 Den okritiska förtjusningen är det svartmålande hatets tvillingbror. I båda fallen är nyanser utraderade och individer, så väl onda som goda, bortglömda. I båda fallen placeras ett fenomen bortom det mänskligt ofullkomliga och görs till något gudomligt gott eller något djävulskt ont. 

Därmed blir också hela idén om att göra muslimska helgdagar till nationella helgdagar ett uttryck för irrationell sentimentalitet. Vad kommer hända på arbetsplatser och på skolor när staten bestämt att alla ska ha ledigt på just sina helgdagar. Varför ska judars eller ortodoxa kristnas helgdagar i sådana fall inte också vara nationella helgdagar? Och vad ska den muslim, jude eller kristen göra som inte vill vara ledig på någon helgdag utan bara klättra i berg och resa jorden runt?

 Ett motsatt förhållningssätt i båda avseenden skulle säkert vara mer välgörande för alla parter.

 Muslimska helgdagar är som alla andra helgdagar. De blir precis vad man gör dem till. Om Peter Lööv Roos tänker efter kan han utan problem finna en tid för fasta och eftertanke även i kristendomens helgkalender utan att behöva göra Ramadan till nationell helgdag. Dessutom är det nog en bättre idé att stryka alla religiösa helgdagar från kalendern och istället ge varje människa en pott med dagar som var och en kan ta ut efter eget förstånd eller religiösa behov när helst det passar.

 På så vis jämställs alla religioner i Sverige med varandra. Men det får också konsekvenser för arbetslivet i allmänhet. Utan att ha en aning vad människor kommer välja att använda sin ”helgpott” till så är det inte osannolikt att sjukhusen inte per automatik kommer tömmas på sin personal varje jul eller sommar. Industrin behöver inte stanna upp och människor får en större möjlighet att själva välja när de tar ut sina lediga dagar.

 Jämställdhet nås varken genom okritisk förtjusning eller nya regler utan genom ömsesidig respekt och jämlik frihet.

Läs hela inlägget »
Etiketter: islam, judendom, kristendom

I SvD 9 augusti diskuterar Ivar Arpi kriget mot islamistisk terror och konstaterar att det enligt en ny FN-rapport fortfarande är al-Qaida som utgör ett hot.  Den islamistiska terrorn är således fortfarande både tillräckligt aktiv och effektiv för att nyligen ha tvingat USA att stänga 22 ambassader i Mellanöstern och Nordafrika.

För närvarande existerar en mängd islamisitiska rörelser och partier vars målsättning, finansiering och sammansättning är oklara. Exempel på en sådan rörelse är Mokhtar Belmokhtars (1972–2013) grupp med det passande namnet al-Mua'qi'oon Biddam, ”De som undertecknar med blod” vilken utförde attacken i mitten på januari 2013 mot gasanläggning In Amenas i östra Algeriet där 37 människor dödades.

Frågan är hur den islamistiska ideologi är formulerad som ligger till grund för al-Qaida-inspirerad terror.

Skillnaden mellan olika islamistiska förhållningssätt förtydligas av Oliver Roy i boken Globalised Islam the Search for a New Ummah.  Där utvecklar han begreppet militant neofundamentalism för att dels tydliggöra motiven hos dem som menar sig vara goda muslimer genom att spränga sig själva och andra i luften, dels för att skilja dem från andra islamister. 

 Den grundläggande skillnaden mellan islamister och neofundamentalister är enligt Roy att neofundamentalister opponerar sig mot koncept som demokrati, mänskliga rättigheter och frihet medan islamister försöker bevisa hur allt detta kan uppnås genom islam. Neofundamentalister vägrar uttrycka sig i termer som har sitt ursprung i väst.  Ideologin motsätter sig nationalstaten för att istället engagera sig i föreställningen om en universell muslimsk gemenskap grundad på sharia.

 För neofundamentalister blir därmed globaliseringen mer en möjlighet än ett hinder. Problemet är enligt Roy att idén saknar kultur, territorium, och ekonomi som kan göra det till ett fungerande samhälle. Därmed blir neofundamentalismen en fantasi, en flykt från ett politiskt dödläge.

  Neofundamentalisterna har ingen brådska att bygga islamska institutioner som skulle riskera att ifrågasätta sharias giltighet. Till skillnad från islamister som ägnar sig åt hjälpinsatser till fattiga och åt byggandet av skolor eller sjukhus har neofundamentalister inget intresse av att fylla sociala behov. De vägrar ta del av världslig vetenskap och filosofi. Att världen förändrats sedan Profetens dagar bryr de sig inte om. Trots att konflikterna i Mellanöstern används som argument för rekrytering är lösningen på dem inte verksamhetens målsättning. Målsättningen är att tjäna Gud inte att uppnå ett politiskt program. Neofundamentalisters verksamhet, operativa karaktär och ideologiska grund behöver institutionellt kaos för att kunna fungera. Varje steg mot starkare institutioner och fungerande politiska system som samtidigt skapar förutsättningar för ökad frihet och ökat välstånd ses som ett hot. Grupperna eller rörelserna är ofta löst sammanhängande al-Qaida inspirerade nätverk som snarare lever med en gemensam världsbild än en gemensam organisation.

Resultaten kommer när Gud vill och vem vet vad Gud har för planer?
 

Läs hela inlägget »

Fredsförhandlingarna mellan Israel och den palestinska administrationen på Västbanken väcker frågan hur förslag på en slutlig överenskommelse sammanställd av politiker kommer tas emot av befolkningen. Det är för både parter fullt rimligt att ta det eventuella förslaget vidare till en folkomröstning. I båda fallen blir det således folken som i det mest kritiska skedet kommer kunna avgöra sin egen framtid.

 Ögnar man snabbt igenom vad som skrivs i israelisk och palestinsk press om de senaste opinionsundersökningarna tycks majoriteten på båda sidorna vara för förhandlingar.

 I en nyligen släppt undersökning från Tel Avivs universitet är framför allt en av motsägelserna i resultatet intressant. Siffrorna visar att 70 procent av den judiska befolkningen i Israel är för förhandlingar. Men bara hälften av den judiska befolkningen anser att även araber som är israeliska medborgare ska ha rätt att rösta i en eventuell folkomröstning.

 Uppenbarligen finns det således en stark vilja till fred men samtidigt en märkbar uppfattning om att arabiska medborgare inte bör ha rätt att rösta i en folkomröstning  med så avgörande konsekvenser.

 Den arabiska befolkningen i Israel har både egna partier och finns representerade i de flesta andra partier i det israeliska parlamentet.  Den är en minoritet på 20 procent av den totala befolkningen som till 80 procent består av muslimer. Socioekonomiskt är den sämre bemedlad i de flesta avseenden än den judiska befolkningen. Gapet minskar dock konstant och 2010 beslutade Israels regering om den största satsningen på den arabiska befolkningen i Israels historia.

 Samtidigt är relationen mellan judar och araber i Israel långt ifrån okomplicerad. Hur förhållandet ser ut mer i detalj går att finna i professor Sammy Smoohas olika index.

 Historien visar dock att misstänksamheten i de flesta avseenden inte är befogad. Rädslan i Israel för att den arabiska befolkningen skulle vända sig mot Israel har aldrig besannats. Trots alla krig som utspelat sig mellan Israel och den arabiska omgivningen har de arabiska medborgarna förblivit lojala med Israel.  Vid några ytterst få tillfällen har någon varit inblandad i ett terrordåd i Israel men då som chaufför eller liknande åt förövare som kommit från Västbanken eller Gazaremsan. Professor Sammy Smoohas statistik visar dessutom att arabiskisraeliska medborgares identifikation med Israel varier dels i förhållande till händelserna i Mellanöstern i övrigt; dels i förhållande till hur pass inkluderande politiken är på nationell nivå.

 Missnöje från arabiskt håll uttrycks med jämna mellanrum på olika vis. Men det mesta ligger inom ramen för vad en demokrati ska förvänta sig.  Den judiskisraeliska misstänksamheten är således obefogad.  Dock är den lika naturlig eller onaturlig som den misstänksamhets som alltid tycks infinna sig mellan minoriteter och majoriteter eller folk i allmänhet. 

 Tragiskt vore det dock om en sådan misstänksamhet påverkade besluten om vem som får rösta i en folkomröstning.  Själv tror jag inte det finns en möjlighet till att en regering i Israel skulle besluta om att inte låta araber rösta i en sådan folkomröstning. Men de återkommande bevisen för misstänksamhetens existens är något både för allmänheten och för politiker att ta till sig inte minst inför eventuella fredsförhandlingar.
 

Läs hela inlägget »
Bild: stock.xchng. Bild: stock.xchng.

Omar Mustafa-affären illustrerade i allt väsentligt konsekvensen av representativitetspolitik. Själv påpekade jag att även M gör sig skyldiga till samma politik i valet Abdirizak Waberi, och att representativitetspolitik säger mer om hur politiker i Sverige tror att muslimer är än vad det säger om svenska muslimers uppfattningar i olika frågor.

 I en insiktsfull text beskriver Peter Santesson på sin blogg hur Waberi är kopplad till Muslimska brödraskapet genom Federation of Islamic Organisations in Europé (FIOE). I texten lyfter Santesson fram Lorenzo Vidinos bok The New Muslim Brotherhood in the West (Columbia University Press, 2010). Boken visar hur kopplingarna mellan Brödraskapet i Egypten och muslimska organisationer i väst skapar något som kan kallas för nya Muslimska Brödraskapet i väst. Men vad som också framkommer är att de olika västerländska brödraskapsorganisationerna dels anpassar sitt budskap efter gängse föreställningar i olika frågor i respektive land, dels gör anspråk på att var mer förankrade bland lokala muslimer än vad man faktiskt är. Om det sedan lurar politiker eller politiker inte bryr sig om hur det egentligen förhåller sig spelar mindre roll. Kvar blir att representanter för en organisation görs till talesmän och representanter för en grupp de alls inte representerar.

 I The Myth of The Muslim Tide (Knopf Canda 2012) har den kanadensiske journalisten Doug Saunders prövat några av myterna kring invandrare med muslimsk bakgrund till Europa. Vad han bland mycket annat kommer fram till i sin studie är att muslimska immigranter absorberar lokala värderingar avseende exempelvis homosexualitet, abort och synen på kvinnors ställning i samhället. Saunders menar därmed att över tid skiljer sig inte attityder bland muslimska immigranter märkbart från någon annan grupp i samhället.

Om siffrorna och idéerna gäller även för Sverige har representativitetspolitiken fått minst två konsekvenser.

För det första. De som, genom sin uppfattning om hur islam bör utövas, anses vara representanter för en större grupp representerar i verkligheten inte alls någon slags gängse muslimsk uppfattning.

 För det andra luras den icke-muslimska majoriteten att tro att någon slags representativitet faktiskt förekommer. Därmed både odlar och skapar politiker fördomar om muslimer genom representativitetspolitik.

Läs hela inlägget »

Kammarrättens beslut i Sundsvall att ge tre leastadianska flickor rätt att slippa skolans dansundervisning har föranlett debatt. Dels strider beslutet mot skolans och förvaltningsrättens tidigare beslut som sagt nej till föräldrarnas begäran om att befria flickorna från dansundervisningen; dels ifrågasätts huruvida det är rimligt att religiösa föreställningar ska reglera elevers närvaro skolan. På bloggen Kristen opinion lyfter Annika Borg fram ytterligare ett perspektiv. Hon menar att det just är flickor som i religiösa sammanhang begränsas av sina föräldrar. Därmed konstruerar hon också en dikotomi mellan å ena sidan barnens och å andra sidan föräldrarnas eventuella intresse. Framför allt i frågor om religionsutövning används just den konstruktionen som argument för religionens eventuellt negativa konsekvenser på barns utbildning och förståelse av omvärlden.

 Diskussionen om huruvida de leastadianska flickorna ska delta i skolans dansundervisning illustrerar egentligen bara frågan om var gränsen ska gå för myndighetsutövning.

 På DNs ledarsida 28 juli diskuteras effekterna av det franska förbudet mot att bära burka, den heltäckande dräkten. Argumenten för förbudet hävdar att kriminaliseringen stärker kvinnors rättigheter i Frankrike. Samtidigt är det inte omöjligt att burkan på grund av förbudet förvandlas till en frihetssymbol, som det uttrycks i DN, ”ett svart finger i tyg som riktas mot makten.”

 Att olika former av religionsutövning eller religiös fostran kan ha en begränsande effekt på barns utveckling är det ingen tvekan om. Samtidigt är all uppfostran i någon mening begränsande i och med att den som uppfostrar eller utbildar väljer vilken information som ska förmedlas till barnet. Ty den som fostrar, utbildar eller med moraliska anspråk vill sätta sin prägel samhällsordningen, har också idéer om vad som bör tillåtas eller förbjudas. Idén om det könsneutrala samhället drivs i jämlikhetens och rättvisans namn med hen som förbild. Det är svårt att inte se något både religiöst och intolerant i företeelsen så som den utövas i vissa omgivningar. För att inte tala om hur lite vi vet om konsekvenserna av könsneutralitet för barns självbild och självkänsla på sikt.

De som med jämna mellanrum rycker ut för att skydda kvinnor eller barn från religion gör det inte sällan i eget intresse. Skyddet av just barn anses därtill ofta kunna uppnås genom att begränsa föräldrarnas inflytande på deras uppfostran. Men det finns inget som säger att religiösa föräldrar skulle ha sämre förutsättningar att uppfostra sina barn på grund av sin religiösa övertygelse än myndigheter. Uppenbart är dessutom att de som ofta med ett högt moraliskt patos påstår sig skydda kvinnor eller barn därigenom gör sig immuna mot kritik.

 Balansgången är svår mellan vars och ens skyldighet att bekämpa förtryck och varje individs rätt till integritet och självbestämmande. Dessutom efterfrågas ofta myndighetsutövning eller politiska åtgärder som alternativ, samtidigt som få vill återvända till det Myrdalska idealet.

 Det är olyckligt när religionsutövning ges särskilda rättigheter. Inte minst för att det inbjuder till nya krav på religiös särbehandling som kan leda till i princip vad som helst. Det är heller ingen tvekan om att burka är ett klädesplagg som både kan förtrycka och begränsa kvinnor.

Men så länge som politiker inte förstår att begränsa sin maktutövning är de förutbestämda att fatta beslut som kommer upplevas som kränkningar av individers integritet och rätt till självbestämmande. Begränsningar å andra sidan av politikers svängrum skulle exempelvis utöka förutsättningar för hemundervisning. Om inte annat skulle ett sådant alternativ ge var och en möjligheten att efter eget förstånd utbilda sina barn i enlighet med de villkor och målsättningar som lagstiftaren anser måste uppnås. Dessutom finns det definitivt fog för uppfattningen att burka är ett sätt att förtrycka och begränsa kvinnor. Med det skrivet är det trots allt orimligt att låta politiker avgöra hur folk ska klä sig på gator och torg.

 

Läs hela inlägget »
Homosexuella hängs offentligt i Iran Homosexuella hängs offentligt i Iran

Homosexualitetens öppna närvaro i det offentliga rummet är långt ifrån accepterad i muslimskt dominerade länder enligt Pew Researche.  I Iran har homosexuella avrättats offentligt samtidigt som Ahmadinejad deklarerade att homosexualitet inte finns i Iran så som det förekommer i väst. Men oavsett vad Ahmadinejad säger är det uppenbart att det blir allt vanligare med muslimer som kräver rätten att bli accepterade som både troende muslimer och som homosexuella. Därmed är det också något som muslimska omgivningar i allt större utsträckning tvingas förhålla sig till.

 Erica Li Lundqvist är islamolog, från Centrum för teologi och religion vid Lunds universitet, som skrivit sin avhandling om homosexuella muslimer i Beirut. I en intervju till DN 19 juli säger hon: ” Att vara muslim och bög i Beirut är inget man bara är, utan något man hela tiden måste förhandla om.” Hennes avhandling ifrågasätter myten att muslimer inte kan vara homosexuell eller att homosexuella personer inte är i behov av religiositet eller religiösa gemenskaper oavsett om det gäller islam eller någon annan religion. Men den visar också hur homosexuella muslimska män i Beirut tvingas utveckla olika strategier för att möta omgivningens förväntningar och hur deras sexuella läggning kan kosta dem livet.

 Den 25 juli intervjuades i DN den fransk-algeriske imamen Ludovic-Mohamed Zahed, som förra året startade den fösta, så kallade ”inkluderande moskén” i Frankrike.  Han är visserligen inne på fel spår när han skyller motståndet mot homosexualitet inom islam på kolonialism, huvudsakligen för att motståndet mot homosexualitet inom islam är äldre en kolonialism.  Icke desto mindre illustrerar han, precis som Lundqvists muslimska homosexuella män i Beirut, att homosexuella muslimer tar allt större plats i offentligheten.

En av de som länge drivit frågan är Irshad Manji. Hon menar att det inte finns något hinder för att vara både troende muslim och homosexuell.

 Det finns ingen principiell skillnad mellan motståndet mot homosexualitet rent allmänt och det som förekommer i muslimskt dominerade länder. I Sverige var det straffbart att ha homosexuella relationer fram till 1944 och först 1979 togs den medicinska klassificeringen bort, som definierade homosexualitet som en form av psykisk störning.

 Rädslan för det som kan upplevas avvika från normen har under alla tider fått fruktansvärda konsekvenser. I sin essä Fear of Small Numbers beskriver socialantropologen Arjun Appadurai hur majoriteter historiskt alltid haft lika svårt att acceptera minoriteters avvikelser och i sämsta fall därför gjort allt för att förgöra dem.

 Muslimska samhällen skiljer sig således inte från andra i det avseendet även om brutaliteten mot homosexuella i en del muslimskt domierade länder är fruktansvärd. Europa har dock ingen anledning att i just det avseendet slå sig för bröstet i ljuset av brutaliteten mot homosexuella under Förintelsen.

 Motståndet mot homosexualitet bland muslimer har redan förlorat kampen. Förhållningsättet som Ahmedinejad illustrerar ifrågasätts dagligen av homosexuella som valt att också leva som troende muslimer.

 Det är omöjligt att säga hur lång tid det kommer ta eller hur mycket lidande homosexuella kommer utsättas för, innan deras liv kommer nå högre acceptans bland andra muslimer. Självklart är dock att texter och traditioner kommer att omtolkas och omförhandlas till att succesivt öka homosexualitetens legitimitet. Och för de muslimer som redan är troende och homosexuella finns det ingen kraft på jorden som kan frånta dem den identitet de valt att leva med.

Läs hela inlägget »
Shiamuslimer späker sig till minnet av Husayns död Shiamuslimer späker sig till minnet av Husayns död

I syfte att bättre förstå dagens situation ger Ivar Arpi i SvD den 25 juli en tillbakablick på hur flera arabiska stater bildades. Bland annt påpekar han att "en stor majoritet av muslimerna i regionen har länge ansett att en konflikt mellan shia och sunni är på gång."

Men vilka är dessa shiamuslimer och hur skiljer dig sig från sunnimuslimer?

 Cirka tio procent av världens muslimer är shia. Framförallt dominerar shia i Iran, Bahrain, Irak och Libanon.

 Shiamuslimer anser att det i varje generation ska  finnas en imam (ledare) som utvald och stärkt av Gud vägleder världens muslimer. Utan en imam som förmedlar Guds önskan blir det omöjligt att tillfredsställa Guds vilja. Imamen anses dessutom vara ett oavbrutet arv i direkt nedstigande led från profeten Muhammed vilket ger imamen legitimitet.

 I och med Muhammeds död uppstod frågan om vem som bäst skulle överta arvet efter Profeten. Idén att ledarskapet ska gå i arv till Ali ibn abi Taleb , Muhammeds kusin och svärson, snarare än genom folkets val kom att ta form under 700-talet och 800-talet.

 Historieskrivningen kring slaget vid Karbala 680 fick avgörande konsekvenser för hur shia kom att se på sig själv. Skammen över att inte ha hjälpt Alis son al-Husayn i striden mot Umayyaderna ledde till ett rop på hämnd mot dem som mördat profetens familj.

 Det Abbasidiska kalifatets uppgång under 800-talet och dess ekonomiska välstånd i städer som Bagdad skapade förutsättningarna för konsolideringen av islams texter och det religiösa ledaskapets roll. Nya idéer blev allt fastare. Profetens historiska roll, hans ledarskap och principerna för han rättmätige efterträdare fastställdes och ökade, motsättningarna inom islam.

 Markeringar i syfte att skapa egen identitet och profilera sig i konflikten mellan sunni och shia tog sig uttryck exempelvis genom att shia under 800-talet försökte fira att Muhammed ska ha utnämnt Ali som sin efterträdare. Sunni svarade med att fira Profetens flykt tillsammans med den förste kalifen Abu Bakr, som bekräftelse på att Profeten valt sin vän och inte sin kusin som sin efterträdare.

 Det är i atmosfären av känslan att leva under ständigt förtryck och i en orättfärdig värld som behöver förlösas, som en av de mest betydelsefulla tankarna för shia har sitt ursprung. År 873 dog den elfte imamen Hasan al-Askari bara 29 år gammal i Samarra. Osäkerheten över huruvida han hade en arvinge utvecklade istället tron på att hans son Muhammed, hölls dold för att skydda honom från Abbasiderna och andra fiender. Tron växte och kom att under 900-talets mitt ligga tillgrund för "tolvsektarna" eller "imami" som idag är den största gruppen in om shia. Den tolfte imamen identifierades som Hassans son Muhammed al-mantzur  Mahdi (den efterlängtade).  När tiden är inne kommer han att visa sig för världen som då kommer att förlösas.

 Effekten av en dold person som ska komma och iordningställa världen, bekämpa det onda och återupprätta sina trogna anhängare har genom historien varit ett framgångsrikt koncept för att hålla förväntningarna vid liv.

 Den som är hemlig kan ingen nå. En idé är odödlig så länge den rör sig i människors fantasier och trosuppfattningar. Så länge tanken inte behöver prövas i verkligheten går den heller inte att ifrågasätta. Mycket lidande kan vara värt besväret för vad som komma skall.  Shia har bevarat hemligheten och väntan, övertygade om att den slutliga segern är deras och att lidandet hör till den rådande världsordningen. För så länge som Mahdi agerar i det fördolda kommer hans anhängare att behöva lida som en bekräftelse på att uppståndelsen ännu inte har uppnåtts.

Läs hela inlägget »
Etiketter: islam, religion, shia
Hizbollahs militära gren Hizbollahs militära gren

EUs beslut att föra upp Hizbollahs militära gren på sin terrorlista vittnar återigen om att EUs mellanösternpolitik är lika ogenomtänkt som verkningslös. Hizbollahs militära gren är en del av en omfattande organisation som styrs av den politiska ledningen vars uttalade syfte borde vara allmänt känt vid det här laget.  Organisationen har en lång historia bakom sig av kopplingar till Iran, internationell terror och inte minst destabilisering av Libanon.

 Under 1970-talets mitt bildades i Libanon organisationen Afwaj al Muqawamah al-Lubnaniya (De libanesiska motståndsförbanden) som gick under akronymen AMAL (hopp, förväntan). Organisationens syfte var i första hand att bekämpa israeliska styrkor som ockuperade en del av södra Libanon, men blev aldrig mer än en av flera väpnade miliser med religiösa förtecken som härjade i området.

 AMALs mest radikala medlemmar grundade Hizbollah (Guds parti). Hizbollahs politiska utveckling inleddes med massivt iranskt stöd, genom bland annat träning av gerillaförband, finansiering av skolor och sjukhus och kontanta utbetalningar till behövande. Organisationen koncentrerade sin  energi på befolkningen i Beiruts södra förorter som till stor del bestod av shiamuslimer vilka tvingats flytta från sina hem då Israel etablerade sin säkerhetszon i södra Libanon. I mitten på 1980-talet bildades Al-Muqawama al-Islamiyya (islamskt motstånd) som blev Hizbollahs militära gren. Stödet från Iran, det sociala stödet till behövande shiamuslimer i södra Libanon och en framgångsrik gerillakampanj mot främmandes styrkor både i Beirut och södra Libanon utvecklade Hizbollah till en hybrid av militär och social verksamhet.

 Administrationen leds av en rådsförsamling bestående av 17 medlemmar som är beslutfattande i frågor som rör juridiska, politiska, sociala och militära frågor. Beslutsfattningen sker genom röstning där majoriteten avgör. I tvister som inte kan lösas på plats vänder sig rådet till ledningen i Iran. Den lokala verksamheten hanteras av lokala föreståndare som är placerade i fyra områden i Libanon – Beirut och Beiruts södra förorter, södra Libanon och Bekaadalen. Generalsekreterare är Sayyid Sheikh Hasan Nassrallah. Ett rådgivande organ som består av 15 medlemmar koordinerar organisationens olika målsättningar och sätter fokus på i huvudsak tre olika verksamheter – säkerhetsfrågor, socialt bistånd och religiösa aktiviteter, där även propaganda och media ingår. En viktig del av Hizbollahs verksamhet är paramilitära aktiviteter som är indelad i två grenar. Al-muqawama al-Islamiyya består av människor som lever ett dagligt civilt liv tills de blir rekryterade för strid vilket gör dem till svåridentifierade mål. Al-jihad al-Islami (islams heliga krig) ägnar sig åt mer planerade och organiserade gerillaattacker.

 Hizbollah delar in världen i två kategorier mustakbirun (förtryckare) och mustad’ifin (förtryckta). Frågor som rör samhälle, ekonomi, social rättvisa, världen i allmänhet och situationen i Mellanöstern i synnerhet anpassar Hizbollah till det ideologiska formatet av gott och ont vilket ger lite utrymme för kompromisser.

 Det är cementerat i Hizbollahs ideologi att Väst lever i en djup ideologisk konflikt med islam genom hela islams historia. Allt från korsfarare till europeisk kolonialism är bevis för hur långt västerländsk och islamsk civilisationen står ifrån varandra. Precis som Iran definierar även Hizbollah USA som den ”den stora satan” medan andra länder såsom England och Frankrike bara är onda och konspirerar mot islam  med USA och Israel i spetsen.

Naturligtvis kan det diskuteras huruvida EUs beslut är rätt. Men om Hizbollahs militära avdelning terrorstämplas ska hela organisationen hamna under samma rubrik eftersom den politiska och militära verksamheten styrs av samma organisation.

Läs hela inlägget »
Etiketter: eu, libanon, hizbollah
Foto:Stock.xchng Foto:Stock.xchng

DN-debatt 21 juli 2013 ifrågasätter Andreas Johansson Heinö och Marie Demker kategorisering i den offentliga statistiken av svenska medborgare i invandrare och andra. Välargumenterat förklarar de dels kategoriseringens bakgrund och dilemma, dels dess nackdelar.

 Alternativet de förespråkar, ”är att vi bestämmer oss för att svensk politik ska baseras på en statistik som helt bortser från kollektiva identiteter och lämnar inkludering i den etniska/religiösa/kulturella sfären till individens eget val, bortom det offentligas horisont.”

 Ingen skulle rimligtvis ifrågasätta det sympatiska i att låta var och en själv bestämma tillhörighet eller identitet. Men frågan är dels varför överhuvudtaget kategoriseringar eller kollektiviseringar förekommer och huruvida förändringar i vår värld har lett till att tidigare uppfattningar, om hur världen bättre bör förstås, inte längre är relevanta.

 För politiker är det nödvändigt att kunna bevisa de politiska åtgärdernas betydelse. För att överhuvudtaget kunna argumentera för politiska åtgärder måste det finnas en förståelse för hur samhället fungerar som dessutom visar att politiska åtgärder kan lösa vissa problem. Några kollektiv där människor har gemensamma karaktärsdrag och gemensamma intressen blir naturligtvis lättare göra anspråk på att förstå än ett samhälle bestående av egensinniga individer som dessutom kanske helst av allt vill bli lämnade i fred. Resultatet av detta är bland annat en olycklig symbios mellan politik och forskning. Länge har forskningen inom humaniora, framför allt sociologi, i både USA och Europa dominerats av teorier som hävdar att individens möjligheter och ansvar i allt väsentligt är begränsat till förmån för olika kollektiv och strukturer. I teorier som Youngs strukturella förtryck, Foucault maktteori, intersektionalitet eller olika genusteorier återkommer samma princip: Individens möjligheter är begränsade i förhållande till kollektiv och strukturer. Idén tilltalar sannolikt alla politiker eller politiska system med ambitionen att tillrättalägga tillvaron med hjälp av politiska åtgärder. Konsekvensen i demokratiska system har bland annat blivit en utveckling av identitets- eller representativitetspolitik. Ty om individen är sekundär i förhållande till kollektiv och strukturer så räcker det med en representant för kollektivet, som talar för hela kollektivets behov. Det har funnits tillfällen i historien där representativitetspolitiken möjliggjort demokratisk utveckling. Dessa tillfällen är dock knutna till epoker med lägre allmänbildning där grupper av människor behövde någon som kämpade för deras rätt att göra sig hörda. I ett samhälle där kunskapsnivån är hög väljer också de flesta sannolikt att själva föra sin talan.

 Allt vanligare blir litteratur som ifrågasätter tidigare förståelse av samhället. Gerd Baumann förespråkar precis som Heinö och Demker att släppa behovet av identifiering. Han menar att det multikulturella samhället framgång är beroende av människors möjlighet att själva välja identifikation, istället för att tillskrivas identiteter. De som vanligtvis ägnar sig åt att tillskriva andra identiteter gör det dessutom oftast för att därigenom förtydliga konturerna i sin egen identitet. Journalisten Kenan Malik har beskrivit hur brittisk identitetspolitik helt enkel skapat kollektiv som inte tidigare existerat.

 Alain Touriane som jag lutat mig mot genom hela min avhandling hävdar att samhällen och kollektiv inte längre är relevanta utgångspunkter för att förstå vår värld. Enligt honom krävs en ny ingång till problemet. Touraine ser ett samhälle som avseende allt fast är tömt på sitt innehåll. Familjen är splittrad. Det fasta arbetet existerar inte längre. Kvarterets lokala trygghet har snarare blivit en del av en otrygg värld.

 Rörligheten och individen är det som Touraine anser att vi istället bör fokusera på. Människor är i dag enligt honom mer medvetna, fullständiga och sammansatta entiteter än tidigare. Politiska åsikter, sexuell läggning, etnicitet och religion har blivit allt viktigare offentliga identitetsmarkörer än vad de tidigare varit. Bland de olika alternativen väljer människor vad som är bäst gångbart vid varje givet tillfälle och undviker gärna att placeras i kollektiv, eller tillskrivas egenskaper av andra på grund av etnicitet eller religion.

 Konsekvensen är starkare individer och därmed sämre förutsättningar för att skapa kollektiv och ännu sämre förutsättningar att utifrån kollektiv som bara finns på ett papper, vidta politiska åtgärder. Världen ser inte ut som den gjorde för 50 år sedan. Därför kan inte heller politiska åtgärder vidtas som för 50 år sedan. Vägen till förändrad förståelse är lång. Men ett första steg är definitivt att lyssna till Heinö och Demker och låta människor välja identifikation istället för att tillskriva individer kollektiv och egenskaper de själva varken valt eller identifierar sig med.
 

Läs hela inlägget »

EUs direktiv, att inte ingå avtal med Israel avseende israelisk verksamhet på Västbanken och i östra Jerusalem, bör ses som en möjlighet för Israel och en katastrof för palestinierna.

Bortsett från känslomässiga reaktioner har Israel inget att göra på Västbanken och mycket att vinna på att lämna området. Folkrättsliga argument anser jag inte har någon större betydelse i detta fall. Snarare är det frågan om två enkla principer. För det första är inte Västbanken israeliskt territorium enligt Israels egen officiella hållning. Oavsett hur marken definieras, omtvistad eller ockuperad, förblir det ett område som enligt alla berörda parter ligger utanför Israel. För det andra är det få israeler som idag skulle neka till att palestinierna är ockuperade oavsett synpunkterna på markens status. Därmed infinner sig ett moraliskt dilemma tillräckligt allvarligt för att Israels intresse bör vara att lämna så stora delar av Västbanken som det bara är möjligt.

För palestiniernas del är ekvationen inte lika enkel. Det palestinska ledarskapet är splittrat avseende huruvida en självständig palestinsk stat för närvarande är att föredra. Det finns ingen väg till att ena Gazaremsans Hamas med Västbankens Fatah. Ett självständigt Västbanken skulle lyfta fram splittringen bland palestinierna ytterligare. Självständigheten skulle också innebära nya krav från omvärlden och det redan lika välanvända som utslitna argumentet om ”att det är Israels fel” skulle bli oanvändbart och istället behöva bytas ut mot eget palestinskt ansvar. Den palestinska ekonomin, som är helt beroende av Israels investeringar och verksamhet samt  omvärldens pengar, skulle tömmas på sitt huvudsakliga innehåll.

Israel måste bestämma sig för vad avsikterna är med Västbanken innan det är för sent att ta eget initiativ för att verkligheten på marken istället tvingar fram besluten. I princip finns bara tre alternativ. Det första; Israel annekterar Västbanken och erbjuder palestinierna medborgarskap och upprätthåller den demokratiska principen, en man en röst. Därmed skulle sannolikt idén om en judisk stat omintetgöras.  Det andra alternativet är annektering utan medborgerliga rättigheter för palestinierna vilket gör Israel till något annat än en demokrati. Det tredje alternativet är att Västbanken evakueras och idén om en judisk demokrati kan upprätthållas.

EUs beslut må vara både ogenomtänkt och korkat. Inte minst för att det deklareras under pågående förhandlingar mellan israeler och palestinier. Framförallt framstår det som populistiskt och tycks ha fattats för att EU ska kunna slå sig för bröstet och visa att inte bara USA gör något för palestinierna och freden. Någon konsekvensanalys för direktivets effekt på palestinsk ekonomi tycks inte ha gjorts. Inte heller tycks någon ha funderat över östra Jerusalems status, som enligt delningsplanen varken skulle tillfalla Israel eller den tilltänkta arabiska staten.

Israel har dock allt att vinna på att dra sig tillbaka och avsäga sig allt ansvar från Västbanken. Om inte annat befrias man från ett moraliskt problem som tar alldeles för mycket energi och pengar i förhållande till den avkastning som Västbanken ger politiskt, ekonomiskt, socialt och inte minst säkerhetspolitiskt.

Läs hela inlägget »
Hamas logo Hamas logo

I den arabiska vårens nedkylning till vad som tycks bli en lång vinter, finns det för närvarande ingen vinnare. Utvecklingen i både Syrien och i Egypten kommer att påverka hela regionen och det finns flera olika scenarion och möjligheter. Syrien är dessutom ett speciellt fall som jag eventuellt återkommer till i ett annat sammanhang.

 Under rådande omständigheter är det dock lätt att konstatera att Hamas är den för stunden största förloraren. De som tidigare kunnat använda sin tid och energi åt att stödja Hamas är nu upptagna i internarabiska konflikter.

 I Syrien är Hizbollah upptaget med att ge Assad sitt stöd. Även om shiamuslimerna i Iran aldrig haft mycket till övers för sunnimuslimska miliser, har Hamas israelfientliga verksamhet varit anledning nog för Iran att stötta verksamheten. Men Iran har varken tid eller råd med att både hålla Assad under armarna, finansiera Hizbollahs utsvävning i Syrien och samtidigt hålla Hamas med utrustning och utbildning för att avfyra missiler mot Israel.

 Kriget mellan Israel och Hamas 2012 gav Hamas för en kort stund en central plats på den internationella politiska arenan tillsammans med Egypten. Egypten hade i september 2012 tillåtit Hamas att öppna sitt nya högkvarter i Kairo efter att organisationen tvingats lämna Damaskus på grund av inbördeskriget i Syrien. Därtill medlade Egypten fram fångutväxlingen då Hamas släppte den israeliska soldaten Gilad Shalit och vapenvilan mellan Israel och Hamas efter kriget 2012. Men romansen mellan Brödraskapet i Egypten och Hamas blev kortvarigt. Mursi och Egyptens armé ville inte få in konflikthärden från Gaza till Egypten. Smugglingstunnlarna mellan Egypten och Gaza förstördes systematiskt. Restriktionerna för vem som fick komma in till Egypten från Gaza förblev lika stränga som tidigare och den nya situationen i Egypten har isolerat Hamas ytterligare.

 Erdogan som från Turkiet med jämna mellanrum garanterat Hamas sitt stöd är upptagen både med en missnöjd hemmaopinion och med en turbulent gräns mot Syrien. Att i detta skede göra något drastiskt för att visa Hamas sitt stöd skulle sannolikt bara spä på det redan uttryckta missnöjet mot Erdogan.

 För närvarande är den arabiska världen alldeles för upptagen med sina interna konflikter för att på traditionellt maner försöka ena krafterna mot Israel med argument om betydelsen av att stödja palestinierna i sin kamp för frihet. I god ordning är den arabiska världens intressen helt andra än palestiniernas väl om det inte går att använda mot Israel.

 Hamas har således aldrig varit mer isolerat än idag vilket möjliggör bland annat följande framtidsbilder: Hamas ökade förtryck mot befolkningen i Gaza kan leda till en folklig resning med vars hjälp Fatah kan utmana Hamas på Gazaremsan. Trots att både Iran och Hizbollah är upptagna i Syrien kan ett isolerat Hamas ses som en ny möjlighet för Iran att utöka sitt inflytande i regionen. Oavsett viket alternativ Hamas väljer kommer det sannolikt försätta Hamas i en ännu svårare situation än den man redan befinner sig i.

 Hamas förhoppning, om att få bredare stöd genom Brödraskapets valseger i Egypten och Turkiets uttalade beskydd, blev kortvarig. Precis som den arabiska världen aldrig varit enad har inte heller den muslimska världen varit det.

Läs hela inlägget »
Foto: Stock.xchng Foto: Stock.xchng

I mitt tidigare inlägg diskuterade jag orsakerna bakom de gruppvåldtäkter som Ivar Arpi skrev om i sin ledartext i SvD. Mitt inlägg ledde till en del kommentarer som jag genom detta inlägg svarar på.

 Min uppfattning är att människors religiösa eller etniska tillhörighet inte säger något om hur de tänker eller kan tänkas bete sig. Dessutom hävdar jag att det inte är min sak att avgöra huruvida en person är religiös eller ej. Det finns mängder av uttryck för ond religiositet som i princip måste ses som lika religiösa som goda uttryck för religiositet. En människa som påstår sig vara religiös är det, även om dennes utövning av religionen inte överensstämmer med en annan persons uppfattning om hur religionen bör utövas. Således är en muslim som spränger sig i luften eller tycker att kvinnor och homosexuella är lägre stående människor, naturligtvis religiös om denne gör anspråk på att vara det. Det gäller även för judiska bosättare som anser att religionen bäst utövas genom att trakassera palestinier och förstöra deras egendomar, eller kristna som lever med en föreställning om att Gud är vit och att svarta människor därför är underlägsna och kan behandlas därefter.

Få människor skulle å andra sidan ifrågasätta att en jude med tinninglockar, glasögon och hatt som försjunken i sina dammiga böcker predikar profetisk moral och etik, är religiös. Inte heller skulle någon ifrågasätta en muslims religiositet om den exempelvis uttrycktes genom sufisk mystik, bön eller danser. Dessutom accepteras gärna kristen religiositet om den ligger inom ramen för en gängse föreställning om fromhet.

Oavsett om religionsutövning förstås av andra som god eller ond, är den religiös om utövaren ser sig som religiös. Inte i något fall säger det dock något om religionen i sig. Religion är nämligen passiv och blir därför alltid resultatet av dess utövare.

 Onda personer kan använda religion för att legitimera sin ondska. Likväl finner goda människor i religion en väg till att manifestera sin godhet. Det säger dock mer om religionsutövaren än vad det säger om religionen som utövas.

 Diskvalificering av religiösa anspråk för att det inte stämmer överens med den egna bilden av vad religiositet bör vara, eller påtala att just negativ eller ond religionsutövning skulle vara normerande för alla som på något vis anknyter till en viss religion, är inget annat än fördomsfullt och trångsynt.

Läs hela inlägget »
Foto: Stock.xchng Foto: Stock.xchng

I dagens SvD skriver Ivar Arpi mycket bra om den dramatiska ökningen av gruppvåldtäkter i Egypten och andra muslimskt dominerade länder. Arpi påpekar att: ”Det råder bred enighet om att en drastisk försämring skett de senaste två decennierna.”

Frågan som faller sig naturligt är om det finns någon förklaring till den drastiska försämringen?

I min rapport om islam i världen, som presenterades genom tankesmedjan Friväld den 3 juni 2013, påpekar jag hur kvinnors förbättring av sina villkor möts av män genom desperata åtgärder. Bland annat konstaterar jag att mordförsöket på den 14-åriga pakistanska flickan Malala Yousufzai, som sköts 9 oktober 2012, säger en hel del om förövarna. Det är uppenbart att vuxna män kände sig så hotade av en flicka som insisterar på rätten till utbildning, både för sig själv och andra, att endast mord ansågs kunna förhindra det. Vad är det då som dessa män känner sig så hotade av?

Valentine M Moghadam, iransk professor i sociologi verksam i USA pekar på att kvinnor inte längre finner sig i sina traditionella roller, utan har intagit en central och aktiv plats i den allomfattande utvecklingen av länderna i Mellanöstern. Moghadam lyfter fram statistik som visar att det på 60-talet inte var mer än 1–5 procent av kvinnorna som arbetade utanför hemmet eller det egna jordbruket i länderna i Mellanöstern. Numera är det mellan 30–60 procent av kvinnorna som gör det.

All forskning visar att kvinnor tar allt större plats. De studerar längre, gifter sig senare och föder färre barn. En omfattande studie visar exempelvis att födslar minskat med 50 procent i genomsnitt i världens muslimska omgivningar samtidigt som traditionella äktenskapsmönster förändras. Framför allt är det uppenbart att i muslimskt dominerade omgivningar är kvinnor bättre utbildade än män. Eller som Moghadam själv uttrycker det: ”Women are not only the passive target of policies or the victims of distorted development: they are also shapers and makers of social change - especially Middle Eastern women in the new millennium”

Kvinnors utbildning och plats i samhället innebär att kvinnor har förflyttat sig från hemmets domän till det offentliga rummet. Där både syns de och hörs de i allt från näringsliv till politik. Förändringen har skett på mycket kort tid och utvecklingen accelererar inte minst för att yngre kvinnor har fått kvinnliga förebilder. I vissa islamistiska kretsar är dessutom kvinnor som väljer sitt eget liv och sin egen utbildning tecken på västerländsk förorening av islam. Muslimska Brödraskapets ideologi handlade, bland mycket annat, även om att rensa islam och den arabiska världen från demoraliserande västerländskt inflytande. 

Det borde vara uppenbart för envar att gruppvåldtäkterna som Ivar Arpi beskriver i sin text inte har något annat syfte än att förnedra kvinnor och vad de i förövarnas ögon symboliserar. Genom sitt handlade väljer männen att angripa väst och kvinnors utbildning i världsliga ämne, för att därigenom försöka upprätthålla sin makt och kontroll av offentliga omgivningar. Det är den vidrigaste formen av maktutövning vars enda syfte är att förhindra utvecklingen av en ny situation som allt för många män i dessa omgivningar uppenbarligen inte förstår att hantera på annat vis. Förutom deras eget ansvar för vidrigheterna är det också ett definitivt underkännande av både kulturella och politiska omgivningar där det förekommer.

Läs hela inlägget »
Foto: Stock.xchng Foto: Stock.xchng

 Händelserna i Egypten är ett nederlag för Muslimska Brödraskapet som återigen har visat att en stark oppositionell kraft inte nödvändigtvis är redo att styra ett land.

Men hur är det då med Brödraskapet? Är det en organisation som per definition är exkluderande och antidemokratisk eller kan den även fungera i demokratiska sammanhang?

För att göra en bedömning av Brödraskapet krävs att två parallella tankebanor följer varandra. Den ena är det ganska enkla konstaterandet att Brödraskapet är en odemokratisk rörelse. Den andra är att Brödraskapet precis som andra odemokratiska politiska idéer är pragmatiker.

Om en pedagogisk jämförelse är nödvändig för att bättre förstå Brödraskapets komplexitet blir således kommunism en rättvisare ideologi att jämföra med än folkhemmet, som använts allt för ofta av professor Mattias Gardell. Inte minst beror det på att de båda ideologiernas oppositionella karaktär är lika omfattande som de har visat sig vara oförmögna att styra ett samhälle annat än till fördärv.

Vid Brödraskapets femte konferens 1938, definierades rörelsens uppfattning om förhållandet mellan islam och samhället. Islam ses som ett allomfattande system som är tillämplig för alla platser, för all tid och i livets alla situationer. Det ska i sin tur leda till social rättvisa genom en ledning med folklig förankring och politisk frihet från främmande makter.

Vad som mer än något annat format Brödraskapets ideologi är Sayyid Qutb (1906 – 1966). Qutb krävde total underkastelse under islam enligt hans egen tolkning av religionen. Förutom teologiska utläggningar, tolkningar av Koranen och idéer om hur det idealiska samhället bör formas, är hans litteratur fylld av förställningar om judars makt och kvinnors plats i samhället. Kvinnor gör sig enligt Qutb bäst i köket och med barnen. Han var dessutom övertygad om att kvinnor på grund av sin överkänsliga natur inte är lämpade att ta ansvar för exempelvis pengar eller fatta avgörande beslut. De bör snarare fattas av män, som är förnuftsbaserade till sin natur. Judar har enligt Qutb hittat på ämnen som historia, filosofi och sociologi i syfte att demoralisera världen samtidigt som de globalt kontrollerar all medicin och kaffeförsäljning.

I Qutbs litteratur saknas inte bloddrypande fantasier om hur människor som inte underkastar sig den allomfattande ideologin bör behandlas. De som riskerat samhällets generella säkerhet ska exempelvis straffas med att avrättas, korsfästas, få sina händer och fötter amputerade och därefter utvisas från landet. Allt detta för att, som Qutb uttrycker det, bevara balansen mellan individens ansvar och samhällets skyldighet att värna om individens säkerhet.

Ideologin har precis som kommunism en föreställning om den egna idéns överlägsenhet och betydelsen av den allomfattande politiska makten. Samtidigt är rörelsen tillräckligt pragmatisk för att förstå betydelsen av anpassning för att överleva politiskt.

Jag har vid tidigare tillfällen hänvisat till den undersökning som gjordes av sociologerna Charles Kurtzman och Ijlal Naqvi, vilken publicerades i april 2010 i Journal of Democracy. I korthet visar deras undersökning som är baserad på 89 parlamentariska val gjorda de senaste 40 åren att brödraskapspartier som tvingas anpassa sig till den politiska verkligheten faktiskt gör det. Det hindrar dock inte partiernas ledare eller medlemmar från att i sitt innersta förmodligen, precis som kommunister, drömma om att få styra världen enligt sitt eget system.

Precis som kommunistpartier vilka hamnat i demokratiska länders marginaler på grund av förbättrade levnadsvillkor och återkommande val, åtnjuter Brödraskapspartier mindre stöd ju mer välfärd och demokrati som tillkommer medborgare. Förtryck har däremot varit det som mer än något annat gynnat Brödraskapets oppositionella patos under alla år.

Läs hela inlägget »
Foto: Stock.xchng Foto: Stock.xchng

Egyptens president Muhammad Mursi är avsatt och armén har för tillfället övertagit kontrollen över Egypten. För ett år sedan påpekade jag i SvD  möjligheten för att armén skull fortsätta styra Egypten mot ett frihetligare system. Samtidigt måste den senaste händelseutvecklingen trots allt ses som ett nederlag i någon mening. Det är bara ett år sedan Egypten genomförde sitt första demokratiska val och få missunnade Egypten en annan utgång än den som nu bevittnas.

 General Abdul Fattah Al-Sisi har talat till folket flankerad av religiösa företrädare och överlåtit makten till författningsdomstolen.

 På ett vis är detta en upprepning av Egyptens i många avseenden tragiska historia. År 1952 tog ”de unga officerarna” makten i Egypten efter ha störtat Kung Faruk. Muslimska Brödraskapets ledning som stöttat armén fängslades och ställdes inför rätta istället för att erbjudas delaktighet i politiska processer. En efter en dömdes ledningen för Muslimska Brödraskapet till långa straff och år 1966 hängdes slutligen, Sayyid Qutb, rörelsens kanske viktigaste ideolog genom tiderna. Sedan dess har relationen mellan armén och Brödraskapet varit allt annat än god.

Det är ingen tvekan om att det som nu sker delvis är folkets vilja. Frihet och demokratiska rättigheter är något som demonstranterna i Kairo ropat efter länge. Men det är heller ingen tvekan om att en stor del av befolkning röstade på Brödraskapet.

Armén har under hela processen lyckats upprätthålla sin status hos befolkningen men det är inte länge sedan som armén valdes bort i demokratiska val.

Egyptens armé är inte bara en stor politisk maktfaktor i sitt eget land. Det är också en ekonomisk lika stor drivkraft som bromskloss. Armén äger industrier som inte bara producerar vapen utan även kylskåp, livsmedel och annat. Det  innebär att ett av de största hindren för en ekonomisk utveckling i Egypten är just arméns monopolistiska status inom industrin.

Den stora frågan nu är hur armén kommer att agera. Önskvärt vore att den intog en tillbakadragen roll som snarare bevakade den demokratiska processen än tog över den. Men det räcker inte. Armén behöver också släppa delar av industrin för att Egyptens ekonomi ska kunna växa.

Muslimska Brödraskapet har gjort en stor förlust. Inte minst avseende politisk prestige. Det är många i rörelsens egen väljarkår som är besvikna. Det värsta som nu kan hända är att missnöjda anhängare av Brödraskapet tar till våld. Det skulle lätt kunna leda till nya våldsamheter och blodspillan. Det bästa som kan hända är att Brödraskapet och dess anhängare inser att de bundit ris till egen rygg och accepterar situationen. Samtidigt behöver armén förstå att organisationen torts allt fortfarande åtnjuter legitimitet bland många egyptier och inte upprepar det som utspelade sig 1952. Historien har inte varit skonsam mot Egyptens befolkning. Det är på tiden den får det liv den så innerligt förtjänar.
 

Läs hela inlägget »
Foto: Stock.xchng Foto: Stock.xchng

Frågan om vad det är som egentligen bidrar till fördomar i allmänhet och fördomar om muslimer i synnerhet råder det olika uppfattningar om. I senaste numret av Axess ger  professor Pieter Bavelander och docent Jonas otterbeck en överblick av fenomenet under rubriken ”Sådan är islamofobin". Artikeln resonerar bland annat kring hur det går att mäta fientlighet mot muslimer och vad de undersökningar som har gjorts har gett för resultat. Bland annat konstaterar Bevalander och Otterbeck att fientlighet mot muslimer förekommer. Dock  hävdar de samtidigit att, trots den negativa uppmärksamhet som muslimer och islam ofta utsätts för, så har inte fler människor blivit mer negativa gentemot muslimer. Detta förminskar naturligtvis inte de fördomar och den diskriminering som förekommer. Men det finns ingen märkbar skillnad i fördomar mot muslimer, var sig starkare eller svagare, än vad som förekommer gentemot andra grupper.

 I sin avhandling "När islam blev svenskt" som Johan Cato presenterat i Almedalen idag visar han hur det sker en svängning i svensk politik i förhållande till muslimer år 1989. Från att tidigare bara ha diskuterat muslimer förhållande till religiösa frågor så som religiös slakt, börjas det allt oftare talas om muslimer som en mer eller mindre sammanhållen grupp, där etniska eller nationella skillnader samlas under kategorin ”muslimer”. Så småningom delas den homogena gruppen in i två kategorier där islamister anses vara ett problem medan muslimer godkänns som integrationsvilliga.

 Frågan blir därmed vad som egentligen är hönan och vad som är ägget? Är det så att politiker påverkas av fördomar som de sedan för vidare genom sin politik eller är det tvärt om. Det har visat sig vid mer än ett tillfälle att svensk politik över hela linjen principiellt godtagit representativitetspolitiken för att därigenom hantera minoriteter. För att kunna bedriva den sortens politik måste det finnas en föreställning om en homogen grupp bestående av människor som alla tycker mer eller mindre lika i de flesta politiska frågorna. Representativitetspolitiken förutsätter dessutom att människor tillhörande en viss grupp hellre röstar på andra människor från samma grupp än någon från en annan grupp med bra idéer om exempelvis skattepolitik eller försvarspolitik. Det i sig innebär att individer i den tänkta gruppen reduceras till att inte kunna se bortom den religiösa eller etniska tillhörigheten och istället skapa allianser utifrån idéer. Därmed är det inte svårt att se hur representativitetspolitiken egentligen skapar kollektiv som inte finns. Vad det får för konsekvenser för fördomars framväxt om exempelvis islam är svårt att säga. Att det dock är långt ifrån oproblematiskt bör vara uppenbart för var och en. Inte minst för politiker med svulstiga anspråk om att bekämpa fördomar.

 
 
 

Läs hela inlägget »
Foto: Stock.xchng. Foto: Stock.xchng.

I DN 29/6-13 är Professor Bo Rothsteins text på Debatt i någon mening en motsägelse till Nathan Schachars analys av händelseutvecklingen i Egypten  (som tyvärr inte ligger på nätet).

Bo Rothstein skriver att nyligen genomförd forskning ger en ny bild av vad som skapar politisk legitimitet. Enligt honom pekar forskningen på att människor i världen är mindre bekymrade över sina demokratiska rättigheter och mer uppmärksamma på huruvida offentlig politisk förvaltning är korrupt och orättvis när de bestämmer sig för att ge den legitimitet.

Samtidigt konstaterar Nathan Schachar i sin analys över händelserna i Egypten att den egyptiska sekulära allmänheten aldrig igen kommer att ge ett parti monopol på idéer och värderingar. Därmed bör man kunna förvänta sig fortsatta oroligheter i Egypten så länge som presidenten Muhammed Mursi drar Egypten mot en författning som i allt väsentligt illustrerar det muslimska brödraskapets åskådning.

Frågan blir således om det inte trots allt är demokratiska rättigheter det kämpas för i det sekulära regimkritiska lägret i Egypten? Visserligen anklagar både sidorna varandra för fusk och korruption men i just Mursis fall har han knappast hunnit sitta tillräckligt länge för att kunna anklagas för yviga spenderingar bortom vad som kan anses vara legitimt. Han har däremot inte lyckats övertyga alla om att hans målsättning är ett fritt demokratiskt Egypten. För åtminstone hälften av befolkningen är det således för närvarande fullständigt irrelevant huruvida Mursi är rättvis eller korrupt. För tillfället är det just risken att förlora sina demokratiska rättigheter som tycks driva människor till fortsatta upplopp.

Vad Bo Rothsteins resonemang saknar är således den stora frågan om frihetens betydelse. Visserligen är studien han refererar till baserad på 70 länder. Men det vore av stort intresse att få veta huruvida det går att se en variation i hur människor prioriterar just frihet och demokratiska rättigheter i ofria eller fria länder, avseende uppfattningen om vad som ger den offentliga politiska förvaltningen legitimitet.

Upploppen i arabiska länder har riktat stark kritik mot både korruption och partisk eller orättvis maktutövning. Men det som för närvarande håller den revolutionära elden vid liv i Egypten är vad många upplever som risken att få sin frihet inskränkt på nytt. Den som vill genomdriva reformer i frihetlig riktning måste naturligtvis framstå som både okorrumperad och rättvis för att få den legitimitet som krävs för att genomdriva reformer. Uppenbart är dock att i Egypten är det friheten som står högst på dagordning för närvarande.

Läs hela inlägget »

Senaste inlägg

Arkiv

Etiketter

Länkar