Eli Göndör

2013 > 07

Homosexuella hängs offentligt i Iran Homosexuella hängs offentligt i Iran

Homosexualitetens öppna närvaro i det offentliga rummet är långt ifrån accepterad i muslimskt dominerade länder enligt Pew Researche.  I Iran har homosexuella avrättats offentligt samtidigt som Ahmadinejad deklarerade att homosexualitet inte finns i Iran så som det förekommer i väst. Men oavsett vad Ahmadinejad säger är det uppenbart att det blir allt vanligare med muslimer som kräver rätten att bli accepterade som både troende muslimer och som homosexuella. Därmed är det också något som muslimska omgivningar i allt större utsträckning tvingas förhålla sig till.

 Erica Li Lundqvist är islamolog, från Centrum för teologi och religion vid Lunds universitet, som skrivit sin avhandling om homosexuella muslimer i Beirut. I en intervju till DN 19 juli säger hon: ” Att vara muslim och bög i Beirut är inget man bara är, utan något man hela tiden måste förhandla om.” Hennes avhandling ifrågasätter myten att muslimer inte kan vara homosexuell eller att homosexuella personer inte är i behov av religiositet eller religiösa gemenskaper oavsett om det gäller islam eller någon annan religion. Men den visar också hur homosexuella muslimska män i Beirut tvingas utveckla olika strategier för att möta omgivningens förväntningar och hur deras sexuella läggning kan kosta dem livet.

 Den 25 juli intervjuades i DN den fransk-algeriske imamen Ludovic-Mohamed Zahed, som förra året startade den fösta, så kallade ”inkluderande moskén” i Frankrike.  Han är visserligen inne på fel spår när han skyller motståndet mot homosexualitet inom islam på kolonialism, huvudsakligen för att motståndet mot homosexualitet inom islam är äldre en kolonialism.  Icke desto mindre illustrerar han, precis som Lundqvists muslimska homosexuella män i Beirut, att homosexuella muslimer tar allt större plats i offentligheten.

En av de som länge drivit frågan är Irshad Manji. Hon menar att det inte finns något hinder för att vara både troende muslim och homosexuell.

 Det finns ingen principiell skillnad mellan motståndet mot homosexualitet rent allmänt och det som förekommer i muslimskt dominerade länder. I Sverige var det straffbart att ha homosexuella relationer fram till 1944 och först 1979 togs den medicinska klassificeringen bort, som definierade homosexualitet som en form av psykisk störning.

 Rädslan för det som kan upplevas avvika från normen har under alla tider fått fruktansvärda konsekvenser. I sin essä Fear of Small Numbers beskriver socialantropologen Arjun Appadurai hur majoriteter historiskt alltid haft lika svårt att acceptera minoriteters avvikelser och i sämsta fall därför gjort allt för att förgöra dem.

 Muslimska samhällen skiljer sig således inte från andra i det avseendet även om brutaliteten mot homosexuella i en del muslimskt domierade länder är fruktansvärd. Europa har dock ingen anledning att i just det avseendet slå sig för bröstet i ljuset av brutaliteten mot homosexuella under Förintelsen.

 Motståndet mot homosexualitet bland muslimer har redan förlorat kampen. Förhållningsättet som Ahmedinejad illustrerar ifrågasätts dagligen av homosexuella som valt att också leva som troende muslimer.

 Det är omöjligt att säga hur lång tid det kommer ta eller hur mycket lidande homosexuella kommer utsättas för, innan deras liv kommer nå högre acceptans bland andra muslimer. Självklart är dock att texter och traditioner kommer att omtolkas och omförhandlas till att succesivt öka homosexualitetens legitimitet. Och för de muslimer som redan är troende och homosexuella finns det ingen kraft på jorden som kan frånta dem den identitet de valt att leva med.

Läs hela inlägget »
Shiamuslimer späker sig till minnet av Husayns död Shiamuslimer späker sig till minnet av Husayns död

I syfte att bättre förstå dagens situation ger Ivar Arpi i SvD den 25 juli en tillbakablick på hur flera arabiska stater bildades. Bland annt påpekar han att "en stor majoritet av muslimerna i regionen har länge ansett att en konflikt mellan shia och sunni är på gång."

Men vilka är dessa shiamuslimer och hur skiljer dig sig från sunnimuslimer?

 Cirka tio procent av världens muslimer är shia. Framförallt dominerar shia i Iran, Bahrain, Irak och Libanon.

 Shiamuslimer anser att det i varje generation ska  finnas en imam (ledare) som utvald och stärkt av Gud vägleder världens muslimer. Utan en imam som förmedlar Guds önskan blir det omöjligt att tillfredsställa Guds vilja. Imamen anses dessutom vara ett oavbrutet arv i direkt nedstigande led från profeten Muhammed vilket ger imamen legitimitet.

 I och med Muhammeds död uppstod frågan om vem som bäst skulle överta arvet efter Profeten. Idén att ledarskapet ska gå i arv till Ali ibn abi Taleb , Muhammeds kusin och svärson, snarare än genom folkets val kom att ta form under 700-talet och 800-talet.

 Historieskrivningen kring slaget vid Karbala 680 fick avgörande konsekvenser för hur shia kom att se på sig själv. Skammen över att inte ha hjälpt Alis son al-Husayn i striden mot Umayyaderna ledde till ett rop på hämnd mot dem som mördat profetens familj.

 Det Abbasidiska kalifatets uppgång under 800-talet och dess ekonomiska välstånd i städer som Bagdad skapade förutsättningarna för konsolideringen av islams texter och det religiösa ledaskapets roll. Nya idéer blev allt fastare. Profetens historiska roll, hans ledarskap och principerna för han rättmätige efterträdare fastställdes och ökade, motsättningarna inom islam.

 Markeringar i syfte att skapa egen identitet och profilera sig i konflikten mellan sunni och shia tog sig uttryck exempelvis genom att shia under 800-talet försökte fira att Muhammed ska ha utnämnt Ali som sin efterträdare. Sunni svarade med att fira Profetens flykt tillsammans med den förste kalifen Abu Bakr, som bekräftelse på att Profeten valt sin vän och inte sin kusin som sin efterträdare.

 Det är i atmosfären av känslan att leva under ständigt förtryck och i en orättfärdig värld som behöver förlösas, som en av de mest betydelsefulla tankarna för shia har sitt ursprung. År 873 dog den elfte imamen Hasan al-Askari bara 29 år gammal i Samarra. Osäkerheten över huruvida han hade en arvinge utvecklade istället tron på att hans son Muhammed, hölls dold för att skydda honom från Abbasiderna och andra fiender. Tron växte och kom att under 900-talets mitt ligga tillgrund för "tolvsektarna" eller "imami" som idag är den största gruppen in om shia. Den tolfte imamen identifierades som Hassans son Muhammed al-mantzur  Mahdi (den efterlängtade).  När tiden är inne kommer han att visa sig för världen som då kommer att förlösas.

 Effekten av en dold person som ska komma och iordningställa världen, bekämpa det onda och återupprätta sina trogna anhängare har genom historien varit ett framgångsrikt koncept för att hålla förväntningarna vid liv.

 Den som är hemlig kan ingen nå. En idé är odödlig så länge den rör sig i människors fantasier och trosuppfattningar. Så länge tanken inte behöver prövas i verkligheten går den heller inte att ifrågasätta. Mycket lidande kan vara värt besväret för vad som komma skall.  Shia har bevarat hemligheten och väntan, övertygade om att den slutliga segern är deras och att lidandet hör till den rådande världsordningen. För så länge som Mahdi agerar i det fördolda kommer hans anhängare att behöva lida som en bekräftelse på att uppståndelsen ännu inte har uppnåtts.

Läs hela inlägget »
Etiketter: islam, religion, shia
Hizbollahs militära gren Hizbollahs militära gren

EUs beslut att föra upp Hizbollahs militära gren på sin terrorlista vittnar återigen om att EUs mellanösternpolitik är lika ogenomtänkt som verkningslös. Hizbollahs militära gren är en del av en omfattande organisation som styrs av den politiska ledningen vars uttalade syfte borde vara allmänt känt vid det här laget.  Organisationen har en lång historia bakom sig av kopplingar till Iran, internationell terror och inte minst destabilisering av Libanon.

 Under 1970-talets mitt bildades i Libanon organisationen Afwaj al Muqawamah al-Lubnaniya (De libanesiska motståndsförbanden) som gick under akronymen AMAL (hopp, förväntan). Organisationens syfte var i första hand att bekämpa israeliska styrkor som ockuperade en del av södra Libanon, men blev aldrig mer än en av flera väpnade miliser med religiösa förtecken som härjade i området.

 AMALs mest radikala medlemmar grundade Hizbollah (Guds parti). Hizbollahs politiska utveckling inleddes med massivt iranskt stöd, genom bland annat träning av gerillaförband, finansiering av skolor och sjukhus och kontanta utbetalningar till behövande. Organisationen koncentrerade sin  energi på befolkningen i Beiruts södra förorter som till stor del bestod av shiamuslimer vilka tvingats flytta från sina hem då Israel etablerade sin säkerhetszon i södra Libanon. I mitten på 1980-talet bildades Al-Muqawama al-Islamiyya (islamskt motstånd) som blev Hizbollahs militära gren. Stödet från Iran, det sociala stödet till behövande shiamuslimer i södra Libanon och en framgångsrik gerillakampanj mot främmandes styrkor både i Beirut och södra Libanon utvecklade Hizbollah till en hybrid av militär och social verksamhet.

 Administrationen leds av en rådsförsamling bestående av 17 medlemmar som är beslutfattande i frågor som rör juridiska, politiska, sociala och militära frågor. Beslutsfattningen sker genom röstning där majoriteten avgör. I tvister som inte kan lösas på plats vänder sig rådet till ledningen i Iran. Den lokala verksamheten hanteras av lokala föreståndare som är placerade i fyra områden i Libanon – Beirut och Beiruts södra förorter, södra Libanon och Bekaadalen. Generalsekreterare är Sayyid Sheikh Hasan Nassrallah. Ett rådgivande organ som består av 15 medlemmar koordinerar organisationens olika målsättningar och sätter fokus på i huvudsak tre olika verksamheter – säkerhetsfrågor, socialt bistånd och religiösa aktiviteter, där även propaganda och media ingår. En viktig del av Hizbollahs verksamhet är paramilitära aktiviteter som är indelad i två grenar. Al-muqawama al-Islamiyya består av människor som lever ett dagligt civilt liv tills de blir rekryterade för strid vilket gör dem till svåridentifierade mål. Al-jihad al-Islami (islams heliga krig) ägnar sig åt mer planerade och organiserade gerillaattacker.

 Hizbollah delar in världen i två kategorier mustakbirun (förtryckare) och mustad’ifin (förtryckta). Frågor som rör samhälle, ekonomi, social rättvisa, världen i allmänhet och situationen i Mellanöstern i synnerhet anpassar Hizbollah till det ideologiska formatet av gott och ont vilket ger lite utrymme för kompromisser.

 Det är cementerat i Hizbollahs ideologi att Väst lever i en djup ideologisk konflikt med islam genom hela islams historia. Allt från korsfarare till europeisk kolonialism är bevis för hur långt västerländsk och islamsk civilisationen står ifrån varandra. Precis som Iran definierar även Hizbollah USA som den ”den stora satan” medan andra länder såsom England och Frankrike bara är onda och konspirerar mot islam  med USA och Israel i spetsen.

Naturligtvis kan det diskuteras huruvida EUs beslut är rätt. Men om Hizbollahs militära avdelning terrorstämplas ska hela organisationen hamna under samma rubrik eftersom den politiska och militära verksamheten styrs av samma organisation.

Läs hela inlägget »
Etiketter: eu, libanon, hizbollah
Foto:Stock.xchng Foto:Stock.xchng

DN-debatt 21 juli 2013 ifrågasätter Andreas Johansson Heinö och Marie Demker kategorisering i den offentliga statistiken av svenska medborgare i invandrare och andra. Välargumenterat förklarar de dels kategoriseringens bakgrund och dilemma, dels dess nackdelar.

 Alternativet de förespråkar, ”är att vi bestämmer oss för att svensk politik ska baseras på en statistik som helt bortser från kollektiva identiteter och lämnar inkludering i den etniska/religiösa/kulturella sfären till individens eget val, bortom det offentligas horisont.”

 Ingen skulle rimligtvis ifrågasätta det sympatiska i att låta var och en själv bestämma tillhörighet eller identitet. Men frågan är dels varför överhuvudtaget kategoriseringar eller kollektiviseringar förekommer och huruvida förändringar i vår värld har lett till att tidigare uppfattningar, om hur världen bättre bör förstås, inte längre är relevanta.

 För politiker är det nödvändigt att kunna bevisa de politiska åtgärdernas betydelse. För att överhuvudtaget kunna argumentera för politiska åtgärder måste det finnas en förståelse för hur samhället fungerar som dessutom visar att politiska åtgärder kan lösa vissa problem. Några kollektiv där människor har gemensamma karaktärsdrag och gemensamma intressen blir naturligtvis lättare göra anspråk på att förstå än ett samhälle bestående av egensinniga individer som dessutom kanske helst av allt vill bli lämnade i fred. Resultatet av detta är bland annat en olycklig symbios mellan politik och forskning. Länge har forskningen inom humaniora, framför allt sociologi, i både USA och Europa dominerats av teorier som hävdar att individens möjligheter och ansvar i allt väsentligt är begränsat till förmån för olika kollektiv och strukturer. I teorier som Youngs strukturella förtryck, Foucault maktteori, intersektionalitet eller olika genusteorier återkommer samma princip: Individens möjligheter är begränsade i förhållande till kollektiv och strukturer. Idén tilltalar sannolikt alla politiker eller politiska system med ambitionen att tillrättalägga tillvaron med hjälp av politiska åtgärder. Konsekvensen i demokratiska system har bland annat blivit en utveckling av identitets- eller representativitetspolitik. Ty om individen är sekundär i förhållande till kollektiv och strukturer så räcker det med en representant för kollektivet, som talar för hela kollektivets behov. Det har funnits tillfällen i historien där representativitetspolitiken möjliggjort demokratisk utveckling. Dessa tillfällen är dock knutna till epoker med lägre allmänbildning där grupper av människor behövde någon som kämpade för deras rätt att göra sig hörda. I ett samhälle där kunskapsnivån är hög väljer också de flesta sannolikt att själva föra sin talan.

 Allt vanligare blir litteratur som ifrågasätter tidigare förståelse av samhället. Gerd Baumann förespråkar precis som Heinö och Demker att släppa behovet av identifiering. Han menar att det multikulturella samhället framgång är beroende av människors möjlighet att själva välja identifikation, istället för att tillskrivas identiteter. De som vanligtvis ägnar sig åt att tillskriva andra identiteter gör det dessutom oftast för att därigenom förtydliga konturerna i sin egen identitet. Journalisten Kenan Malik har beskrivit hur brittisk identitetspolitik helt enkel skapat kollektiv som inte tidigare existerat.

 Alain Touriane som jag lutat mig mot genom hela min avhandling hävdar att samhällen och kollektiv inte längre är relevanta utgångspunkter för att förstå vår värld. Enligt honom krävs en ny ingång till problemet. Touraine ser ett samhälle som avseende allt fast är tömt på sitt innehåll. Familjen är splittrad. Det fasta arbetet existerar inte längre. Kvarterets lokala trygghet har snarare blivit en del av en otrygg värld.

 Rörligheten och individen är det som Touraine anser att vi istället bör fokusera på. Människor är i dag enligt honom mer medvetna, fullständiga och sammansatta entiteter än tidigare. Politiska åsikter, sexuell läggning, etnicitet och religion har blivit allt viktigare offentliga identitetsmarkörer än vad de tidigare varit. Bland de olika alternativen väljer människor vad som är bäst gångbart vid varje givet tillfälle och undviker gärna att placeras i kollektiv, eller tillskrivas egenskaper av andra på grund av etnicitet eller religion.

 Konsekvensen är starkare individer och därmed sämre förutsättningar för att skapa kollektiv och ännu sämre förutsättningar att utifrån kollektiv som bara finns på ett papper, vidta politiska åtgärder. Världen ser inte ut som den gjorde för 50 år sedan. Därför kan inte heller politiska åtgärder vidtas som för 50 år sedan. Vägen till förändrad förståelse är lång. Men ett första steg är definitivt att lyssna till Heinö och Demker och låta människor välja identifikation istället för att tillskriva individer kollektiv och egenskaper de själva varken valt eller identifierar sig med.
 

Läs hela inlägget »

EUs direktiv, att inte ingå avtal med Israel avseende israelisk verksamhet på Västbanken och i östra Jerusalem, bör ses som en möjlighet för Israel och en katastrof för palestinierna.

Bortsett från känslomässiga reaktioner har Israel inget att göra på Västbanken och mycket att vinna på att lämna området. Folkrättsliga argument anser jag inte har någon större betydelse i detta fall. Snarare är det frågan om två enkla principer. För det första är inte Västbanken israeliskt territorium enligt Israels egen officiella hållning. Oavsett hur marken definieras, omtvistad eller ockuperad, förblir det ett område som enligt alla berörda parter ligger utanför Israel. För det andra är det få israeler som idag skulle neka till att palestinierna är ockuperade oavsett synpunkterna på markens status. Därmed infinner sig ett moraliskt dilemma tillräckligt allvarligt för att Israels intresse bör vara att lämna så stora delar av Västbanken som det bara är möjligt.

För palestiniernas del är ekvationen inte lika enkel. Det palestinska ledarskapet är splittrat avseende huruvida en självständig palestinsk stat för närvarande är att föredra. Det finns ingen väg till att ena Gazaremsans Hamas med Västbankens Fatah. Ett självständigt Västbanken skulle lyfta fram splittringen bland palestinierna ytterligare. Självständigheten skulle också innebära nya krav från omvärlden och det redan lika välanvända som utslitna argumentet om ”att det är Israels fel” skulle bli oanvändbart och istället behöva bytas ut mot eget palestinskt ansvar. Den palestinska ekonomin, som är helt beroende av Israels investeringar och verksamhet samt  omvärldens pengar, skulle tömmas på sitt huvudsakliga innehåll.

Israel måste bestämma sig för vad avsikterna är med Västbanken innan det är för sent att ta eget initiativ för att verkligheten på marken istället tvingar fram besluten. I princip finns bara tre alternativ. Det första; Israel annekterar Västbanken och erbjuder palestinierna medborgarskap och upprätthåller den demokratiska principen, en man en röst. Därmed skulle sannolikt idén om en judisk stat omintetgöras.  Det andra alternativet är annektering utan medborgerliga rättigheter för palestinierna vilket gör Israel till något annat än en demokrati. Det tredje alternativet är att Västbanken evakueras och idén om en judisk demokrati kan upprätthållas.

EUs beslut må vara både ogenomtänkt och korkat. Inte minst för att det deklareras under pågående förhandlingar mellan israeler och palestinier. Framförallt framstår det som populistiskt och tycks ha fattats för att EU ska kunna slå sig för bröstet och visa att inte bara USA gör något för palestinierna och freden. Någon konsekvensanalys för direktivets effekt på palestinsk ekonomi tycks inte ha gjorts. Inte heller tycks någon ha funderat över östra Jerusalems status, som enligt delningsplanen varken skulle tillfalla Israel eller den tilltänkta arabiska staten.

Israel har dock allt att vinna på att dra sig tillbaka och avsäga sig allt ansvar från Västbanken. Om inte annat befrias man från ett moraliskt problem som tar alldeles för mycket energi och pengar i förhållande till den avkastning som Västbanken ger politiskt, ekonomiskt, socialt och inte minst säkerhetspolitiskt.

Läs hela inlägget »
Hamas logo Hamas logo

I den arabiska vårens nedkylning till vad som tycks bli en lång vinter, finns det för närvarande ingen vinnare. Utvecklingen i både Syrien och i Egypten kommer att påverka hela regionen och det finns flera olika scenarion och möjligheter. Syrien är dessutom ett speciellt fall som jag eventuellt återkommer till i ett annat sammanhang.

 Under rådande omständigheter är det dock lätt att konstatera att Hamas är den för stunden största förloraren. De som tidigare kunnat använda sin tid och energi åt att stödja Hamas är nu upptagna i internarabiska konflikter.

 I Syrien är Hizbollah upptaget med att ge Assad sitt stöd. Även om shiamuslimerna i Iran aldrig haft mycket till övers för sunnimuslimska miliser, har Hamas israelfientliga verksamhet varit anledning nog för Iran att stötta verksamheten. Men Iran har varken tid eller råd med att både hålla Assad under armarna, finansiera Hizbollahs utsvävning i Syrien och samtidigt hålla Hamas med utrustning och utbildning för att avfyra missiler mot Israel.

 Kriget mellan Israel och Hamas 2012 gav Hamas för en kort stund en central plats på den internationella politiska arenan tillsammans med Egypten. Egypten hade i september 2012 tillåtit Hamas att öppna sitt nya högkvarter i Kairo efter att organisationen tvingats lämna Damaskus på grund av inbördeskriget i Syrien. Därtill medlade Egypten fram fångutväxlingen då Hamas släppte den israeliska soldaten Gilad Shalit och vapenvilan mellan Israel och Hamas efter kriget 2012. Men romansen mellan Brödraskapet i Egypten och Hamas blev kortvarigt. Mursi och Egyptens armé ville inte få in konflikthärden från Gaza till Egypten. Smugglingstunnlarna mellan Egypten och Gaza förstördes systematiskt. Restriktionerna för vem som fick komma in till Egypten från Gaza förblev lika stränga som tidigare och den nya situationen i Egypten har isolerat Hamas ytterligare.

 Erdogan som från Turkiet med jämna mellanrum garanterat Hamas sitt stöd är upptagen både med en missnöjd hemmaopinion och med en turbulent gräns mot Syrien. Att i detta skede göra något drastiskt för att visa Hamas sitt stöd skulle sannolikt bara spä på det redan uttryckta missnöjet mot Erdogan.

 För närvarande är den arabiska världen alldeles för upptagen med sina interna konflikter för att på traditionellt maner försöka ena krafterna mot Israel med argument om betydelsen av att stödja palestinierna i sin kamp för frihet. I god ordning är den arabiska världens intressen helt andra än palestiniernas väl om det inte går att använda mot Israel.

 Hamas har således aldrig varit mer isolerat än idag vilket möjliggör bland annat följande framtidsbilder: Hamas ökade förtryck mot befolkningen i Gaza kan leda till en folklig resning med vars hjälp Fatah kan utmana Hamas på Gazaremsan. Trots att både Iran och Hizbollah är upptagna i Syrien kan ett isolerat Hamas ses som en ny möjlighet för Iran att utöka sitt inflytande i regionen. Oavsett viket alternativ Hamas väljer kommer det sannolikt försätta Hamas i en ännu svårare situation än den man redan befinner sig i.

 Hamas förhoppning, om att få bredare stöd genom Brödraskapets valseger i Egypten och Turkiets uttalade beskydd, blev kortvarig. Precis som den arabiska världen aldrig varit enad har inte heller den muslimska världen varit det.

Läs hela inlägget »
Foto: Stock.xchng Foto: Stock.xchng

I mitt tidigare inlägg diskuterade jag orsakerna bakom de gruppvåldtäkter som Ivar Arpi skrev om i sin ledartext i SvD. Mitt inlägg ledde till en del kommentarer som jag genom detta inlägg svarar på.

 Min uppfattning är att människors religiösa eller etniska tillhörighet inte säger något om hur de tänker eller kan tänkas bete sig. Dessutom hävdar jag att det inte är min sak att avgöra huruvida en person är religiös eller ej. Det finns mängder av uttryck för ond religiositet som i princip måste ses som lika religiösa som goda uttryck för religiositet. En människa som påstår sig vara religiös är det, även om dennes utövning av religionen inte överensstämmer med en annan persons uppfattning om hur religionen bör utövas. Således är en muslim som spränger sig i luften eller tycker att kvinnor och homosexuella är lägre stående människor, naturligtvis religiös om denne gör anspråk på att vara det. Det gäller även för judiska bosättare som anser att religionen bäst utövas genom att trakassera palestinier och förstöra deras egendomar, eller kristna som lever med en föreställning om att Gud är vit och att svarta människor därför är underlägsna och kan behandlas därefter.

Få människor skulle å andra sidan ifrågasätta att en jude med tinninglockar, glasögon och hatt som försjunken i sina dammiga böcker predikar profetisk moral och etik, är religiös. Inte heller skulle någon ifrågasätta en muslims religiositet om den exempelvis uttrycktes genom sufisk mystik, bön eller danser. Dessutom accepteras gärna kristen religiositet om den ligger inom ramen för en gängse föreställning om fromhet.

Oavsett om religionsutövning förstås av andra som god eller ond, är den religiös om utövaren ser sig som religiös. Inte i något fall säger det dock något om religionen i sig. Religion är nämligen passiv och blir därför alltid resultatet av dess utövare.

 Onda personer kan använda religion för att legitimera sin ondska. Likväl finner goda människor i religion en väg till att manifestera sin godhet. Det säger dock mer om religionsutövaren än vad det säger om religionen som utövas.

 Diskvalificering av religiösa anspråk för att det inte stämmer överens med den egna bilden av vad religiositet bör vara, eller påtala att just negativ eller ond religionsutövning skulle vara normerande för alla som på något vis anknyter till en viss religion, är inget annat än fördomsfullt och trångsynt.

Läs hela inlägget »
Foto: Stock.xchng Foto: Stock.xchng

I dagens SvD skriver Ivar Arpi mycket bra om den dramatiska ökningen av gruppvåldtäkter i Egypten och andra muslimskt dominerade länder. Arpi påpekar att: ”Det råder bred enighet om att en drastisk försämring skett de senaste två decennierna.”

Frågan som faller sig naturligt är om det finns någon förklaring till den drastiska försämringen?

I min rapport om islam i världen, som presenterades genom tankesmedjan Friväld den 3 juni 2013, påpekar jag hur kvinnors förbättring av sina villkor möts av män genom desperata åtgärder. Bland annat konstaterar jag att mordförsöket på den 14-åriga pakistanska flickan Malala Yousufzai, som sköts 9 oktober 2012, säger en hel del om förövarna. Det är uppenbart att vuxna män kände sig så hotade av en flicka som insisterar på rätten till utbildning, både för sig själv och andra, att endast mord ansågs kunna förhindra det. Vad är det då som dessa män känner sig så hotade av?

Valentine M Moghadam, iransk professor i sociologi verksam i USA pekar på att kvinnor inte längre finner sig i sina traditionella roller, utan har intagit en central och aktiv plats i den allomfattande utvecklingen av länderna i Mellanöstern. Moghadam lyfter fram statistik som visar att det på 60-talet inte var mer än 1–5 procent av kvinnorna som arbetade utanför hemmet eller det egna jordbruket i länderna i Mellanöstern. Numera är det mellan 30–60 procent av kvinnorna som gör det.

All forskning visar att kvinnor tar allt större plats. De studerar längre, gifter sig senare och föder färre barn. En omfattande studie visar exempelvis att födslar minskat med 50 procent i genomsnitt i världens muslimska omgivningar samtidigt som traditionella äktenskapsmönster förändras. Framför allt är det uppenbart att i muslimskt dominerade omgivningar är kvinnor bättre utbildade än män. Eller som Moghadam själv uttrycker det: ”Women are not only the passive target of policies or the victims of distorted development: they are also shapers and makers of social change - especially Middle Eastern women in the new millennium”

Kvinnors utbildning och plats i samhället innebär att kvinnor har förflyttat sig från hemmets domän till det offentliga rummet. Där både syns de och hörs de i allt från näringsliv till politik. Förändringen har skett på mycket kort tid och utvecklingen accelererar inte minst för att yngre kvinnor har fått kvinnliga förebilder. I vissa islamistiska kretsar är dessutom kvinnor som väljer sitt eget liv och sin egen utbildning tecken på västerländsk förorening av islam. Muslimska Brödraskapets ideologi handlade, bland mycket annat, även om att rensa islam och den arabiska världen från demoraliserande västerländskt inflytande. 

Det borde vara uppenbart för envar att gruppvåldtäkterna som Ivar Arpi beskriver i sin text inte har något annat syfte än att förnedra kvinnor och vad de i förövarnas ögon symboliserar. Genom sitt handlade väljer männen att angripa väst och kvinnors utbildning i världsliga ämne, för att därigenom försöka upprätthålla sin makt och kontroll av offentliga omgivningar. Det är den vidrigaste formen av maktutövning vars enda syfte är att förhindra utvecklingen av en ny situation som allt för många män i dessa omgivningar uppenbarligen inte förstår att hantera på annat vis. Förutom deras eget ansvar för vidrigheterna är det också ett definitivt underkännande av både kulturella och politiska omgivningar där det förekommer.

Läs hela inlägget »
Foto: Stock.xchng Foto: Stock.xchng

 Händelserna i Egypten är ett nederlag för Muslimska Brödraskapet som återigen har visat att en stark oppositionell kraft inte nödvändigtvis är redo att styra ett land.

Men hur är det då med Brödraskapet? Är det en organisation som per definition är exkluderande och antidemokratisk eller kan den även fungera i demokratiska sammanhang?

För att göra en bedömning av Brödraskapet krävs att två parallella tankebanor följer varandra. Den ena är det ganska enkla konstaterandet att Brödraskapet är en odemokratisk rörelse. Den andra är att Brödraskapet precis som andra odemokratiska politiska idéer är pragmatiker.

Om en pedagogisk jämförelse är nödvändig för att bättre förstå Brödraskapets komplexitet blir således kommunism en rättvisare ideologi att jämföra med än folkhemmet, som använts allt för ofta av professor Mattias Gardell. Inte minst beror det på att de båda ideologiernas oppositionella karaktär är lika omfattande som de har visat sig vara oförmögna att styra ett samhälle annat än till fördärv.

Vid Brödraskapets femte konferens 1938, definierades rörelsens uppfattning om förhållandet mellan islam och samhället. Islam ses som ett allomfattande system som är tillämplig för alla platser, för all tid och i livets alla situationer. Det ska i sin tur leda till social rättvisa genom en ledning med folklig förankring och politisk frihet från främmande makter.

Vad som mer än något annat format Brödraskapets ideologi är Sayyid Qutb (1906 – 1966). Qutb krävde total underkastelse under islam enligt hans egen tolkning av religionen. Förutom teologiska utläggningar, tolkningar av Koranen och idéer om hur det idealiska samhället bör formas, är hans litteratur fylld av förställningar om judars makt och kvinnors plats i samhället. Kvinnor gör sig enligt Qutb bäst i köket och med barnen. Han var dessutom övertygad om att kvinnor på grund av sin överkänsliga natur inte är lämpade att ta ansvar för exempelvis pengar eller fatta avgörande beslut. De bör snarare fattas av män, som är förnuftsbaserade till sin natur. Judar har enligt Qutb hittat på ämnen som historia, filosofi och sociologi i syfte att demoralisera världen samtidigt som de globalt kontrollerar all medicin och kaffeförsäljning.

I Qutbs litteratur saknas inte bloddrypande fantasier om hur människor som inte underkastar sig den allomfattande ideologin bör behandlas. De som riskerat samhällets generella säkerhet ska exempelvis straffas med att avrättas, korsfästas, få sina händer och fötter amputerade och därefter utvisas från landet. Allt detta för att, som Qutb uttrycker det, bevara balansen mellan individens ansvar och samhällets skyldighet att värna om individens säkerhet.

Ideologin har precis som kommunism en föreställning om den egna idéns överlägsenhet och betydelsen av den allomfattande politiska makten. Samtidigt är rörelsen tillräckligt pragmatisk för att förstå betydelsen av anpassning för att överleva politiskt.

Jag har vid tidigare tillfällen hänvisat till den undersökning som gjordes av sociologerna Charles Kurtzman och Ijlal Naqvi, vilken publicerades i april 2010 i Journal of Democracy. I korthet visar deras undersökning som är baserad på 89 parlamentariska val gjorda de senaste 40 åren att brödraskapspartier som tvingas anpassa sig till den politiska verkligheten faktiskt gör det. Det hindrar dock inte partiernas ledare eller medlemmar från att i sitt innersta förmodligen, precis som kommunister, drömma om att få styra världen enligt sitt eget system.

Precis som kommunistpartier vilka hamnat i demokratiska länders marginaler på grund av förbättrade levnadsvillkor och återkommande val, åtnjuter Brödraskapspartier mindre stöd ju mer välfärd och demokrati som tillkommer medborgare. Förtryck har däremot varit det som mer än något annat gynnat Brödraskapets oppositionella patos under alla år.

Läs hela inlägget »
Foto: Stock.xchng Foto: Stock.xchng

Egyptens president Muhammad Mursi är avsatt och armén har för tillfället övertagit kontrollen över Egypten. För ett år sedan påpekade jag i SvD  möjligheten för att armén skull fortsätta styra Egypten mot ett frihetligare system. Samtidigt måste den senaste händelseutvecklingen trots allt ses som ett nederlag i någon mening. Det är bara ett år sedan Egypten genomförde sitt första demokratiska val och få missunnade Egypten en annan utgång än den som nu bevittnas.

 General Abdul Fattah Al-Sisi har talat till folket flankerad av religiösa företrädare och överlåtit makten till författningsdomstolen.

 På ett vis är detta en upprepning av Egyptens i många avseenden tragiska historia. År 1952 tog ”de unga officerarna” makten i Egypten efter ha störtat Kung Faruk. Muslimska Brödraskapets ledning som stöttat armén fängslades och ställdes inför rätta istället för att erbjudas delaktighet i politiska processer. En efter en dömdes ledningen för Muslimska Brödraskapet till långa straff och år 1966 hängdes slutligen, Sayyid Qutb, rörelsens kanske viktigaste ideolog genom tiderna. Sedan dess har relationen mellan armén och Brödraskapet varit allt annat än god.

Det är ingen tvekan om att det som nu sker delvis är folkets vilja. Frihet och demokratiska rättigheter är något som demonstranterna i Kairo ropat efter länge. Men det är heller ingen tvekan om att en stor del av befolkning röstade på Brödraskapet.

Armén har under hela processen lyckats upprätthålla sin status hos befolkningen men det är inte länge sedan som armén valdes bort i demokratiska val.

Egyptens armé är inte bara en stor politisk maktfaktor i sitt eget land. Det är också en ekonomisk lika stor drivkraft som bromskloss. Armén äger industrier som inte bara producerar vapen utan även kylskåp, livsmedel och annat. Det  innebär att ett av de största hindren för en ekonomisk utveckling i Egypten är just arméns monopolistiska status inom industrin.

Den stora frågan nu är hur armén kommer att agera. Önskvärt vore att den intog en tillbakadragen roll som snarare bevakade den demokratiska processen än tog över den. Men det räcker inte. Armén behöver också släppa delar av industrin för att Egyptens ekonomi ska kunna växa.

Muslimska Brödraskapet har gjort en stor förlust. Inte minst avseende politisk prestige. Det är många i rörelsens egen väljarkår som är besvikna. Det värsta som nu kan hända är att missnöjda anhängare av Brödraskapet tar till våld. Det skulle lätt kunna leda till nya våldsamheter och blodspillan. Det bästa som kan hända är att Brödraskapet och dess anhängare inser att de bundit ris till egen rygg och accepterar situationen. Samtidigt behöver armén förstå att organisationen torts allt fortfarande åtnjuter legitimitet bland många egyptier och inte upprepar det som utspelade sig 1952. Historien har inte varit skonsam mot Egyptens befolkning. Det är på tiden den får det liv den så innerligt förtjänar.
 

Läs hela inlägget »
Foto: Stock.xchng Foto: Stock.xchng

Frågan om vad det är som egentligen bidrar till fördomar i allmänhet och fördomar om muslimer i synnerhet råder det olika uppfattningar om. I senaste numret av Axess ger  professor Pieter Bavelander och docent Jonas otterbeck en överblick av fenomenet under rubriken ”Sådan är islamofobin". Artikeln resonerar bland annat kring hur det går att mäta fientlighet mot muslimer och vad de undersökningar som har gjorts har gett för resultat. Bland annat konstaterar Bevalander och Otterbeck att fientlighet mot muslimer förekommer. Dock  hävdar de samtidigit att, trots den negativa uppmärksamhet som muslimer och islam ofta utsätts för, så har inte fler människor blivit mer negativa gentemot muslimer. Detta förminskar naturligtvis inte de fördomar och den diskriminering som förekommer. Men det finns ingen märkbar skillnad i fördomar mot muslimer, var sig starkare eller svagare, än vad som förekommer gentemot andra grupper.

 I sin avhandling "När islam blev svenskt" som Johan Cato presenterat i Almedalen idag visar han hur det sker en svängning i svensk politik i förhållande till muslimer år 1989. Från att tidigare bara ha diskuterat muslimer förhållande till religiösa frågor så som religiös slakt, börjas det allt oftare talas om muslimer som en mer eller mindre sammanhållen grupp, där etniska eller nationella skillnader samlas under kategorin ”muslimer”. Så småningom delas den homogena gruppen in i två kategorier där islamister anses vara ett problem medan muslimer godkänns som integrationsvilliga.

 Frågan blir därmed vad som egentligen är hönan och vad som är ägget? Är det så att politiker påverkas av fördomar som de sedan för vidare genom sin politik eller är det tvärt om. Det har visat sig vid mer än ett tillfälle att svensk politik över hela linjen principiellt godtagit representativitetspolitiken för att därigenom hantera minoriteter. För att kunna bedriva den sortens politik måste det finnas en föreställning om en homogen grupp bestående av människor som alla tycker mer eller mindre lika i de flesta politiska frågorna. Representativitetspolitiken förutsätter dessutom att människor tillhörande en viss grupp hellre röstar på andra människor från samma grupp än någon från en annan grupp med bra idéer om exempelvis skattepolitik eller försvarspolitik. Det i sig innebär att individer i den tänkta gruppen reduceras till att inte kunna se bortom den religiösa eller etniska tillhörigheten och istället skapa allianser utifrån idéer. Därmed är det inte svårt att se hur representativitetspolitiken egentligen skapar kollektiv som inte finns. Vad det får för konsekvenser för fördomars framväxt om exempelvis islam är svårt att säga. Att det dock är långt ifrån oproblematiskt bör vara uppenbart för var och en. Inte minst för politiker med svulstiga anspråk om att bekämpa fördomar.

 
 
 

Läs hela inlägget »

Senaste inlägg

Arkiv

Etiketter

Länkar